… och julafton försvann…

 

Vi hade en lugn, fin och inte särskilt hysterisk julafton.

Ebba fattades oss men vi pratade i telefon några gånger och hon hade det bra, hon också.

Väntan är lång när man är liten tänker jag. Det känns som om lilla H väntat på julafton sedan den 25 december förra året. Väntan och längtan som trappats upp ju närmare julafton vi kommit. Så när dagen D äntligen är här, ja då måste man vänta hela långa dagen också. Jag tycker dock att hon höll humöret på topp igår. Till skillnad från dagarna närmast före julafton. 

 

Tomten, honom hade vi ”beställt” till strax efter Kalle Anka. Ungefär fyrahundrasjuttioåtta gånger berättade vi det för lilla H igår. Att tomten nog kommer strax efter Kalle Anka. Så fel det kan bli när man säger så. För mig och de i min generation innebär Kalle Anka på julafton hela timmen mellan klockan tre och klockan fyra. För lilla H var Kalle Anka slut när just filmsekvensen med honom var slut. Kruxet är att det ju då är en bra stund kvar tills hela programmet är slut. Men det gick bra. Hedvig köpte förklaringen om de resterande filmsnuttarna trots att det inte var vad hon hade tänkt från början. Hon har blivit stor på många vis, lilla H.

 

Så kom han då. Tomten.

Så fin, så vänlig och med en julklappssäck som fick Hedvig att hoppa jämfota av glädje.

Det är härligt att se ett barns iver. Först över oöppnade paket, och sedan över de öppnade paketens innehåll. Tjoanden och åh-anden, skratt och skutt. Glädjen vet i de lägena liksom inga gränser…

 

Tokmycket mat intogs, av stora och av små. Varför blir det så mycket mat hur man än gör?!

Jag äter gärna sill, lax och ägghalvor – om och om igen. En vörtbrödsmörgås med skinka och senap kan få slinka ner. Den varma maten hoppar jag helst över. För att spara plats till äggosten och ris á la maltan. Den sistnämnda som jag faktiskt inte orkade med igår, men tänker mig att mumsa i mig idag istället.

 

Att proppmätt spela/dansa Dancehits på Wii, en av lilla H:s julklappar, var nog bra för kroppen. Tungt, men bra.

Därefter landade vi i soffan med nära och kära, tända ljus och småprat. En och annan chokladkartong tog plats på bordet också, om jag ska vara ärlig.