… genom att bjuda lilla H på söndagsstek med gräddsås och lingon…

 

Idag fick jag plötlsigt massor av energi!

Härligt efter alla dessa soffhängsdagar måste jag erkänna. Som om en liten bit av mig själv skymtade igen.

Sanslöst dammigt och ostädat har det varit här i huset sedan julhelgen. Jag ogillar damm och smuts. Vi är lite pedanter, pappan och jag. Men jag har liksom bara struntat i det också. Jag har sett dammråttorna på golvet, puttat in dem lite längs väggen, och sedan tagit det lugnt igen. Likaså har jag noterat hur otroligt dammit det blivit i fönsterkarmar och annat. Men jag har dragit ett djupt andetag och blåst bort dammet! Sant! Sedan har jag tagit det lugnt igen.

 

Idag har dock både pappan och jag farit fram som virvelvindar här i huset. Han har grejat och fixat med lister och annat inför kommande husförsäljning. Jag har dammat, dammsugit, städat badrummen och känt mig mer och mer nöjd vartefter huset blivit renare. Så fick jag spader på alla miljoner små söta tomtar också. Jag ogillar plottriga småsaker, verkligen. Jag älskar i och för sig alla dessa av-barnen-gjorda små tomtar, änglar och värmeljuslyktor som jag gärna tar fram till jul. Men efter jul räcker det liksom. Då vill jag ha bort dem. Då vill jag ha rent, tomt och lite kalt i fönsterkarmarna igen. På grund av den plötsliga energi som trillade över mig idag samlade jag raskt ihop alla tomtar och värmeljuslyktor medan jag dammade. Jag placerade dem alla på en bricka innan jag skulle plocka ner dem i respektive advents- och jullåda igen. En och annan ängel fick vara kvar tillsammans med adventsljusstakarna och den vackra granen.

 

 

När jag som bäst höll på att, lite hafsigt, placera tomtar, änglar och jesusbarn på brickan kom lilla H ut till mig i köket. Hon spände ögonen i mig och utbrast:

 

 

 

 

Hon pekade med hela handen på mig och såg mycket uppfordande ut.

Kanske var det den plötsliga energin som gjorde mitt humör också, för jag bara log och pussade lite på den lilla vackra smultronmunnen. Sedan virvlade jag vidare i huset. Rent blev det och nöjd blev jag.

Så nöjd att jag fick för mig att steka pannkakor till ett helt kompani. Jo, för har man två nyvakna tonårskillar i huset sådär framåt halv tre på eftermiddagen, då måste man steka till ett helt kompani. Vi toppade det hela med björnbärssylt kvar från julbordets äggost. Lilla H och pappan åt inte pannkakor. Lilla H för att hon inte tycker om det och pappan för att det fanns så mycket annat gott i kylen.

 

 

Så kokade vi lite äpplemos också. Eller jag. Hedvig skulle vara med men hon tycks inte fått tillbaka energin riktigt ännu. Istället sjönk hon ner i soffan och valde att knalla ut i köket först då äpplemoset var klart och hon kunde provsmaka.

 

Nu står steken i ugnen, potatisen på spisen och som alltid blir jag lite stressad då jag skall göra gräddsås. Jag är verkligen kass på att göra god gräddsås. Jag vet ingen sås som är som min mammas sås och jag önskar jag hade frysen full av mammas sås. Kan man önska så fast man är så gammal att man borde lärt sig att göra god gräddsås? Jag önskar det i alla fall. Så behändigt det vore. Att bara plocka fram en burk mammasås och sedan se och höra alla smackanden och åh-anden vid matbordet då mina nära och kära njuter av såsen. Det andra fixar jag, men såsen… Tur då att lilla H inte är så himla knusslig med mat. Förhoppningsvis är jag välkommen in från utvisningsbåset lagom som hon tagit sin första tugga.

 

När mina stora var små, då gjorde de en grej av att panga pepparkakshuset. Gärna med hammare. Sedan åt de de trasiga och säkert dammiga pepparkaksbitarna med massor av glasyr på. Allt medan de log och såg så lyckliga ut och pepparkakssmulorna trillade från deras vackra små munnar. Annat är det med lilla H. Hon provar ogärna nya saker. Ett pepparkakshus är ett pepparkakshus och inget man äter liksom. Jag gjorde ett försök idag och sade att hon fick gå loss på huset om hon ville. Tveksamt tittade hon på mig.

 

 

Men hon provade. Först bröt hon loss dörren till huset lite försiktigt. Den enda delen utan vare sig glasyr, nonstop eller florsocker. Jo, hon hävdade att det var gott ändå. Jag sade att hon gärna fick bita i skorstenen om hon ville. Hon tyckte att jag var helt crazy men gjorde ett tappert försök. Försöket sträckte sig så långt som till att slicka lite försiktigt på skorstenen. Hedvig tittade storögt på mig, slickade en gång till och sade sedan:

 

Jag kände instinktivt att jag gärna hoppade över det dammiga pepparkakshuset med glasyr och nonstop. Jag menar, det finns ju så mycket annat gott hemma den här tiden på året…