… som gjorde mig så glad…

En kommentar på ett inlägg från den 17 juni. En kommentar som gjorde att jag känner att det finns hopp om förändring. Ibland tvivlar jag nämligen på just det. Som när jag läser att ”folk” protesterar mot eventuella LSS-boenden nära dem själva. Då tvivlar jag väldigt mycket på att det någonsin kommer att bli annorlunda vad gäller ”folks” åsikter och fördomar.

Men så kan några kloka, mycket kloka, och ärliga ord från en stark 17-årig tjej någonstans i Sverige plötsligt få mig att inse att vi kanske visst kan få en snällare värld att leva i. 

Tack för dina ord!

Jag började läsa litenh.blogg.se samtidigt som detta inlägg publicerades. Jag kommenterade ingenting då, men jag fortsatte att titta in här lite nu och då och läsa om hur det går för Lilla H. När jag läste om jordgubbarna här om dagen så skrattade jag – jag gjorde liknande saker när jag var liten. Kanske var jag några år yngre än Lilla H då, men vad spelar det för roll? Det jag vill ha sagt är att jag inte har vetat något om, och kanske inte alls tänkt på innan, hur det är att vara nära en person med downs syndrom varje dag. Men nu när jag läst den här bloggen ett tag så inser jag att det inte spelar någon som helst roll om man är lite efter, lite före, lite ANNORLUNDA. 

Om föräldrarna till barnen på kalaset hade läst din blogg ett tag, kanske de hade talat om för sina barn att annorlunda INTE behöver vara dåligt. Annorlunda kan vara hur bra som helst, bara man lär sig förstå det. Ett barn kan inte själv veta hur man ska bete sig framför någon som är olik en själv, det måste föräldrarna lära barnet, precis som föräldrarna måste lära barnen en massor av andra saker. 

Samma sak när jag läste artikeln om LSS-boendet här om dagen. Ska det verkligen krävas att ens egna barn får en funktionsnedsättning för att man ska agera? Sånt gör mig så ARG! 

Vill i alla fall att du ska veta att du i alla fall lärt en 17åring lite mer om livet, en 17åring som aldrig mer kommer att låta sina vänner göra sig lustiga på bekostning av en människa med en funktionsnedsättning, och som kommer att stå upp för vad som är annorlunda, utan att själv behövt ha någon med en funktionsnedsättning nära – för det ska inte behövas för att förstå. Du har hjälpt mig, en helt vanlig 17årig tjej att förstå, och jag hoppas att alla andra ”helt vanliga” människor också kommer att förstå. Tack!