Jag förstår att mitt inlägg…
 
 
härom dagen  kan förstås på olika vis…
 
Kanske någon tolkat det som att jag anser att ”Lika barn leka bäst”, det vill säga att Hedvig till exempel leker allra bäst med andra barn med Downs syndrom. Det var inte så jag menade. Inte alls.
Det var med både glädje och sorg jag konstaterade att de barn i Hedvigs umgängeskrets som har någon form av funktionsnedsättning inte har några som helst problem med olika. Glädje just för att acceptansen är så hög, att var och en är som man är tycks vara en självklarhet bland just dessa fina små polare.
 
Men jag kände även sorg.
Sorg över att samma acceptans inte är lika självklar i de umgängeskretsar med små kompisar utan funktionsnedsätting. Hedvig har toppenkompisar även här, det vill jag understryka, men generellt tror jag inte att acceptansen för just olika är lika hög här. I alla fall inte per automatik i de situationer Hedvig emellanåt befinner sig i. Det gör mig ledsen.
 
Från ingenstans ploppade ordspråket Lika barn leka bäst upp i mitt huvud och plötsligt kändes det som om det faktiskt finns ett uns av sanning i det – tyvärr.
Men som sagt, inte överallt och inte alltid.
Hedvig går till exempel i en särskoleklass på en skola som även rymmer klass F-6 inom den s k vanliga skolformen. På den här skolan är de elever som går i särskolan till fullo accepterade av alla elever. Kanske beror det på särskolan funnits där sedan jag vet inte när? Jag upplever att alla elever tycker att olika är okej på Hedvigs skola. Hon är ofta med de andra barnen och leker på rasterna. Hon blir hälsad på med sitt förnamn av både flickor och pojkar andra klasser.
Det värmer och jag önskar så att livet för Hedvig alltid var så okomplicerat.
 
Jag önskar att alla barn lekte bäst…
 
 
 
Den fina medaljen på fotot hade lilla H med sig hem idag.
Hon har gjort den i slöjden och bar den stolt kring halsen då hon klev ur taxin i eftermiddags.
Jag tänker att alla små fina underbara barn är värda varsin guldmedalj…