… plötsligt och utan förvarning kan förvandlas till en riktig skruttmorgon är för mig en gåta…

 

Ändå händer det titt som tätt här i huset.

När man blir osams med lilla H sker det nämligen alltid utan förvarning.

Jag menar, brakar man ihop med sina tonåringar eller med sin maka/make, kan man ha anat det en stund. Där kan ligga en negativ stämning i luften ett tag. Med lilla H vilar inga negativa stämningar i luften. Med henne är det allt eller inget och det är egentligen ganska skönt. Om än snopet när osämjan slår ner som en blixt från en klar himmel.

 

Imorse gjorde osämjan det.

Helt utan förvarning och – tror jag – med anledning av att jag sade att det var dags att ta på skor och jacka.

Då var det kört!

Tvärkört!

 

Med ens var jag ett pucko, en pucko-mamma och till och med en pucko-anka-mamma.

Ibland känns det som om själva Hin Håle får fäste i mig då jag hör dessa ord. Jag tänker att det är en innerlig tur att jag ändå någonstans har en spärr så att jag kan behärska mig. Annars skulle fula saker smattrat ur min mun och förmodligen hade jag höjt rösten så att jag sedan varit hes. Nu gjorde jag inte det, men det var ack så nära…

 

Jag tog, aningen för bryskt, ifrån den unga damen hennes iPad. Lyfte henne ur soffan, vilket inte är helt lätt när det kommer till 118 cm genomilsken liten H. 118 cm kan tyckas kort men i tvärilsk version känns det ohanterligt långt, det kan jag lova. Jag kunde inte hålla helt tyst, jag brast lite. Jag höjde inte rösten men jag gjorde den hård och jag ifrågasatte varför, varför, varför hon måste säga så stygga saker till sin mamma…?

Tämligen lönlös fråga eftersom jag inte får något svar på den. Jag har ju försökt förut och borde veta bättre än att ställa den igen.

 

Så kom då taxin.

Inte vill jag skiljas som ovänner.

Så jag föll till föga. Hon fick lova att aldrig säga sådana stygga saker igen. Även detta löfte är tämligen lönlöst, det vet jag ju. Hon har lovat mig hundratals gånger att aldrig säga så igen. Hon håller det inte – så klart. Även här borde jag veta bättre. Jag gjorde så för att bli sams, för att vi skulle kunna kramas, pussas, titta varandra i ögonen och le lite. Så där som vi brukar innan vi skiljs åt.

Vi gjorde det och lilla H såg nöjd ut då hon klev in i taxin.

 

Jag, den långsinta mamman, bar dock på ett smärre sammanbrott inombords.

Vilken tur då att vi skulle vara på var sitt håll ett antal timmar tänker jag.

Då hann vi göra lite eget och vi hann börja längta efter varandra igen. Så där så att det var lite pirrigt roligt att ses igen klockan tre när det var dags att gå hem från fritids.

 

För att toppa det hela köpte jag lite vackra vårblommor som lilla H och jag planerade tillsammans i solskenet.

Lyckan och värmen oss emellan har infunnit sig igen.