Liten H...
jul 29 2013
Att få skrutta omkring…
 
 
… i bara bikinibyxor en hel dag…
Att få bada lite, och lite till, äta både frukost och lunch ute, spela lite fotboll och lite tennis och  leka med finaste stora grannflickan Anna räknas nog som en av de bättre dagarna för lilla H.
Att sedan toppa det hela med att bjuda Anna på middag i solskenet på altanen, det måste vara pricken över i:et tänker jag…
LitenH 0 Kommentarer
jul 29 2013
Det är så himla mycket…
 
… man ska lära sig i livet…
Till exempel kan det vara väldigt svårt att veta vad en självgående gräsklippare är om man aldrig tidigare sett en sådan. Lilla H såg en självgående gräsklippare för första gången idag.
Skrämt hoppade hon åt sidan och ropade:
– Åh Helle Gud!!! Vad äl de föl nå’t mamma???
– Det är en gräsklippare som klipper själv…
– Va’?! Utan någon vuxen??!
LitenH 0 Kommentarer
jul 28 2013
Orkidéer, Piggelin och en…
 
… utspottad jordgubbe…
Den här lilla H som vi har, hon upphör liksom aldrig att förvåna mig, göra mig gråhårig i förtid eller få mig att vilja sjunka genom jorden eller brista ut i gapskratt. Det är liksom olika hur hon får mig att känna, men det är hur som helst mycket av alla känslor.
Alldeles nyss var jag med Ebba och Hedvig på en handelsträdgård i närheten. Vi strosade runt och kikade på olika vackra växter, bad en herre om ursäkt när lilla H brakade rakt in i honom efter att ha känt sig tvungen att hoppa jämfota över en ganska stor vattenpöl, vi valde två vackra fyrstänglade vita orkidéer och ställde oss sedan i kön till kassan. Hedvig bad om att få en glass och det kunde hon väl få tänkte jag. En Piggelin valde hon – så klart.
På väg ut ut affären stannade Ebba vid ett bord med jordgubbar. Det visade sig att Ebba kände tjejen som sålde jordgubbarna. Lilla H stegade fram och frågade Ebba vem det var. Ebba förklarade och därefter frågade Hedvig mig om vi kunde köpa jordgubbar. Jag sade nej med motiveringen att vi ju just köpt glass. 
Snabbt som ögat knycker då lilla H en jordgubbe och ännu snabbare  stoppar hon den i munnen. 
– Men Hedvig!!! Så får man verkligen inte göra!!!
Utan att så mycket som blinka tar Hedvig i för kung och fosterland och spottar tillbaka jordgubben med ett kraftigt FLOFF…
Först fattade jag liksom inte att det verkligen hände! Att hon verkligen spottade tillbaka den saliv- och Piggelinindränkta jordgubben  i kartongen. När jag sedan fattade hade lilla H tokfnissandes rusat ut på parkeringen med Ebba efter sig. Villrådig stod jag kvar och visste först inte hur jag skulle bete mig. Sjunka genom jorden går ju inte på riktigt. Först när en dam bakom mig tänker sig att köpa en kartong med jordgubbar blir jag handlingskraftig igen. Jag hugger tag i ”vår” kartong, ställer den åt sidan medan jag letar efter mynt i plånboken samtidigt som jag nervöst ler mot damen och mumlar
– Min flicka hade visst pillat lite på de här jordgubbarna…
 
LitenH 0 Kommentarer
jul 26 2013
Så var seglarskolan…
 
… till ända…
En glad och trött Hedvig och en lika glad och lika trött Max har vi haft här i huset i veckan. Vädret och alldeles lagom med vind kombinerat med helt fantastiska instruktörer har gjort veckan till en av sommarens bästa för lilla H.
Det var första året Hedvig var med, jag har tyckt att hon varit lite för liten innan. Men jag vet! Jag är lite fjompig om du frågar Hedvig; hon är ju inte liten, hon är ju ”tättestor”. Hedvig och Max var såväl yngst som minst på lägret, men de har seglat med bravur och de har haft så roligt. Som synes har de även seglat alldeles själva i en accessjolle och det gick alldeles strålande bra!  Allt toppades idag med uppvisning för föräldrar och syskon, tårta och diplomutdelning, många tack och många kramar.
Jag har mycket svårt att tro att Hedvig och Max inte kommer tillbaka nästa år.
 
♥
LitenH 0 Kommentarer
jul 24 2013
Alltså, den där lilla piraten…
 
… henne skulle jag kunna äta upp…
Jo, så go’ är hon. Allt som oftast. Som när hon vänder upp och ner på hela sitt rum för att hitta sina sjörövarkläder för att ha på seglarskolan idag. Och som när hon frågar Max om han också vill ha ”pilat-glejel” på sig, och när han inte vill det är det helt okej och hon väljer att då passa på att själv ta en krok i varje hand.
Som när hon kommer hem lyckligt berättar att de verkligen hittat skatten och skatten var varsin Piggelin. Och som när hon genast vid hemkomsten sätter i sig tio (!!!) köttbullar med potatismos, sås och lingonsylt medan ögonen strålar och hon kallar oss andra runt bordet för alla möjliga tokiga saker.
Då skulle jag nästan kunna äta upp henne.
Innan jag hann äta upp henne idag svängde dock hennes humör. Väldigt. Det svängde så mycket att jag plötsligt inte alls var så sugen på att äta upp henne. Det svängde så mycket att jag istället för att bli kallad roliga och tokiga saker, istället blev kallad för hemska och elaka saker. Det svängde faktiskt så mycket att den rappa lilla tungan räcktes ut åt mig i parti och minut, oavsett vad jag sade. Till och med när Hedvig, Clara, Max och Ture lekte någon form av lek där de sprang genom hela huset viftandes med svärd i högsta hugg, till och med då hade hon tid att stanna för att räcka ut tungan åt mig (vilket syns på den mittersta bilden ovan) samtidigt som hon ilsket fräste 
– Mäh! Pucko!!!
Vad jag hade gjort just då? Jo, jag hade gjort något så fruktansvärt som att putta igen badrumsdörrren så att de små liven inte skulle springa rakt in i den…
 
Glad jag är jag att hon lagom till middagen blev så där himla go’ igen då att jag ville äta upp henne. 
LitenH 0 Kommentarer
jul 24 2013
Tänk vad vänner gör…
 
… för hela välbefinnandet…
Vare sig man är liten eller stor tänker jag. Vänner att prata, skratta och gråta med. Om man är liten finns vänner där för att leka med, skratta med, bada med, gräva i sanden med eller morgonmysa till Bollibompa med. Så där otvunget, härligt och energigivande.
Jag är förärad med flera fina vänner. Det är lyx! En av mina allra bästa vänner är Cilla. Hon är av den där alldeles extra speciella sortens vänner och jag tycker mer om henne än hon kanske anar. Cilla och hennes fina familj bor på andra sidan Sverige, ganska långt ifrån oss men den här veckan är de här – jag myser!
Lilla H och Max går på seglarskola tillsammans och de har längtat hela våren. Idag har Hedvig och Max seglat alldeles själva i en accessjolle (tror jag det heter). Hujedamej tänkte jag då jag fick höra, de är ju ganska små ändå…
Men det hade gått så bra – så klart – och de var så duktiga – så klart – så om jag bara kunde lugna ner mig och slappna av lite så… Det hjälper ju inte att oroa sig i tid och otid. Särskilt i efterhand hjälper det ju inte att oroa sig, när något redan skett. Och dessutom gick det ju bra!
– De val tätteloligt mamma! Ja styrde och dlack vatten på samma gång! De val inte svårt! 
 
Imorgon är det pirattema, så akta er för våra små pirater…
LitenH 0 Kommentarer
jul 20 2013
Tänk om vi alla skulle ta och bli…
 
… ”semestrare” när vi blir stora…
Hon är så klok lilla H. Hon säger så många klokord. Klokord som är så bra att ha med sig och som är så bra att plocka fram då och då. När man själv glömmer av att vara så där klok.
Som alldeles för en stund sedan då vi åt en sen lunch eftersom våra frukostar blir så sena på semestern. Sena eftersom vi sover så länge fast vi aldrig kan det annars. För jag-vet-inte-vilken-dag-i-ordningen åt lilla H köttbullar, potatismos och lingon till lunch. Lika gott tycktes det smaka idag också och lika lycklig såg lilla H ut idag också. Så där lycklig inifrån och ut över att sitta i solskenet i båten hon älskar och äta bästa maten. Vilken härlig semester vi har Hedvig,
sade jag. Hedvig svarade:
 
– Jaaaa, de hal vi mamma! Näl ja’ blil stol, då ska jag bli semestlale…
LitenH 0 Kommentarer
jul 19 2013
Vi gör gott och ont…
 
… med samma hjärta…
Jag tillhör skaran som älskar att lyssna på sommarpratare i P1. Nästan alla sommarpratare fascinerar mig. Nästan alla sommarpratare väcker något inom mig. En tanke, en fundering, eller kanske både och. Jag gillar det. Gillar det faktum att någon säger något som inte släpper mig på flera dagar. Något jag själv plötsligt vänder ut och in på och funderar över innebörden i.
Theodor Kallifatides gjorde det. Han fascinerade mig. Han fängslade mig med sin avskalade historia om sitt liv. Han fick mig fast med orden
Man gör gott och ont med samma hjärta…
Han sade att vi många gånger kommer undan med orden Jag bara skojade eller Det var inte meningen då vi sårar och gör illa. Det var i den vevan han sade att vi gör gott och ont med samma hjärta och orden har följt mig sedan dess. De är så sanna. Och enkla.
Vi väljer alla om orden som kommer över våra läppar ska vara snälla eller inte. Vi väljer själva och elaka ord kan aldrig vara skojiga. Tycker jag.
Sedan jag lyssnade på Theodor Kallifatides sommarprat har jag lyssnat på omgivningen. Mer än vanligt. Lyssnat på hur omgivningen uttrycker sig, funderat över de ordval som används. Lyssnat inte bara på ordval, men även på tonfall. Lyssnat på hur vuxna talar med varandra, och hur de pratar med barn, på hur barn pratar med barn, och hur de pratar med vuxna. Lyssnat på hur människor pratat om och med vänner och bekanta, och på hur människor pratar med okända. Jag har lyssnat då jag strosat på gator, då jag stått i glasskö, på lekplatsen etc. Jag har lyssnat vart jag än varit.  Det har inte varit en medveten ”aktion” från min sida. Det har skett eftersom orden han sade satte sig fast hos mig.
Förvånad är jag över hur mycket hårt som kommer över människors läppar. Både vad gäller ord och tonläge. Förvånad och aningen förfärad. Varför säga något alls, om det du säger inte är snällt, undrar jag. Man väljer ju själv vad man säger, hur man säger.
Visst sårar vi alla någon omedvetet emellanåt. Förhoppningsvis förstår man det och  förhoppningsvis får man tillfälle att be om förlåtelse. Om man kan. En del människor har svårt att be om förlåtelse. Det får stå för dem och det är kanske en helt annan sak. Men kan man inte säga snälla saker fast man har valet, så tänker jag att det är bättre att inte säga något alls.
Vi gör gott och ont med samma hjärta…
 
 
 
LitenH 0 Kommentarer
jul 18 2013
Om morbror måste åka hem…
 
 
… och pappan tänker sig att köra honom till fastlandet…
Då kan det bli så att Lilla H och mamman packar en väska och kvistar över till fina kompisar i båten bredvid några timmar – istället för att åka med eller sitta på klipporna och vänta.
Om då fina Pernilla i båten bredvid redan igår berättade för lilla H att hon och mamman kommer att serveras gulaschsoppa till lunch i deras båt idag – då kan det hända att lilla H längtat efter gulaschsoppa sedan dess.
Kanske har hon allra, allra mest längtat efter att få sitta just i Pernillas båt och serveras lunch av just Pernila, medan man väntar på att pappan ska komma tillbaka. Så tror jag.
Hedvig vaknade klockan nio i morse med orden:
-Go’mollon! Sovit gott? Ska vi äta gulaschsoppa nu???
Sedan var väntan galet evighetslång fram till lunch. Men den kom! Lunchen. Den var så himla god och det var så himla mysigt att få sitta där i Pernillas båt och äta, tallrik efter tallrik.
Och tänk, strax därefter kom pappan tillbaka och då var det lika mysigt att få kliva över till egna båten igen…
LitenH 0 Kommentarer