… förakt för svaghet…

 

Inte heller om du har en extra liten kromosom.

Förakt gör ont…

 

Det är måndag förmiddag och morgonen var som måndagmorgnar är mest.

På måndagmorgnar präglar tröttheten huset. Någon har sovit dåligt eller för lite, eller både och. Någon har ont i huvudet och är skoltrött, någon eller flera för den delen önskar att det redan var Valborgsmässoafton så att man kan njuta av att ha en hel ledig onsdag framför sig. Lilla H var så trött i morse att hon inte orkade släpa sig till soffan utan istället drack sin varma mjölk i sängen. Strax därefter var hon pigg som en mört och glad som en lärka. Hon har inte sovit dåligt eller för lite. Hon har inte ont i huvudet eller är skoltrött. Hon längtar till Valborgsmässoafton då hon äntligen får åka till älskad moster Lena. Men först vill hon vara här och nu. Hon vill ha sin måndag med idrott och slöjd och kanske, kanske är det hennes tur att vara samlingsvärd denna veckan.

 

När alla är ivägskickade till olika destinationer ser jag att Hedvig har glömt att ta på sina fyra armband, två halsband och sin fina klocka. Klockan som hon nu kan heltimmar och nästan alla halvtimmar på. En liten klump växer i magen när jag funderar på om och hur ledsen hon blivit när hon kommit på att hon glömt. Jag hoppas att hon hann fram till skolan innan hon kom på det. På skolan finns det tröstande famnar.

 

Själv fixar jag med tvätt, disk och bäddning innan jag åker och tränar. Väl hemma igen tar jag en dusch, brygger lite kaffe och landar framför datorn. Kollar Facebook naturligtvis och hittar en länk till en text av Gunilla Linn Persson. Gunilla Linn Persson som definitivt är en av mina favoritförfattare och har varit i många år. Minns att hon var en av de första jag tänkte på när jag fick beskedet att Hedvig har Downs syndrom. Någonstans ringde en klocka som påminde mig om Märta Mazarin, Gunilla Linn Perssons dotter. Märta Mazarin som också har Downs syndrom. Varför jag på BB kom att tänka på henne och boken jag läst flera år tidigare vet jag inte. Men det är så mycket jag inte vet och förstår från de där första dagarna på BB så det har jag slutat att grubbla på.

 

Texten grep tag i mig, så klart…

Igen dök klumpen i halsen upp och jag kände tårar som bränner bakom ögonlocken.

Den glättiga radiokanalen jag egentligen tycker om att lyssna stängde jag av. Den passade inte in just då. Ibland behöver man tystnad. Tystnad när tårar kan få rinna och man undrar varför, varför, varför människor inte bara kan få vara precis som de är…

 

♥

 

 

 

… kan det vara svårt att tänka om och tänka nytt…

 

Lilla H är en stor vän av vanor och nyheter göre sig ofta inte besvär.

Maten är en sådan sak. Hedvig vill sällan smaka på nya rätter. Hon äter egentligen det mesta men de gånger det dyker upp något nytt vill hon oftast inte ens smaka.

 

Idag bestämde vi oss för att köpa thai-mat. Hedvig trodde först att vi skulle köpa haj-mat och det ville hon minsann inte ha. Jag förklarade för henne att vi skulle köpa mat från Thailand och påminde henne om att hon ju faktiskt tyckte om den maten då vi var där för flera år sedan. Men nja…

 

 

Men på vägen hem doftade hela bilen fantastiskt av den goda maten i påsen bredvig mig, och jag hörde från baksätet:

 

 

Jag kikade ner i påsen och såg den friterade kycklingen som Ludde beställt. Jag tog upp en sådan och frågade om hon kanske ville smaka. Hör och häpna så sade hon ja! Lite tveksamt smakade hon på den för att sedan spricka upp i ett solskensleende:

 

 

 

 

 

 

… och det är alltid lika spännande att ta del av vad som skall berättas eller vad som ska visas…

 

I måndags morse hänge Hedvig upp sin Batman på den bruna torsdagen på sitt schema.

Så har jag aldrig sett henne göra förut och frågade varför hon gjorde så.

 

– Föl att ja´ ska visa Bättmääään på torsda´!

 

Det var smart gjort! Ett smart sätt att komma ihåg saker. Jag har aldrig tänkt på att man faktiskt kan hänga upp små kom-ihåg-saker i kardborrebanden på schemat.

 

 

 

Samma morgon då vi gick ut för att vänta på taxin såg vi något fantastiskt som genast konkurrerade ut Batman.

Vi såg att fåglarna som bor i Hedvigs fågelholk puttade ut sina knappt flygfärdiga ungar! En efter en kom de ut, flaxade intensivt för att sedan landa på marken. Där fortsatte flaxandet och de for så småningom upp i trädet igen. Innan de nådde någon av de högre grenarna mellanlandade de på stammen. Så som hackspettar brukar sitta. Detta är inga hackspettar, så mycket vet jag även om jag inte kan särskilt mycket om fåglar. Jag tror att det är talgoxar som bor i Hedvigs fågelholk. Det var ett härligt skådespel att ta del av och vi blev lite upprymda lilla H och jag. Där och då bestämde hon sig för att just detta vill hon berätta på den bruna torsdagen.

 

Jag har under veckan klurat lite på vad som skulle segra och lilla H har gjort sitt val.

Hon har själv tagit kort på fågelholken och hon har valt att berätta att det bor fågelungar i den och att hon har byggt den tillsammans med sin pappa.

 

 

 

 

… en regnig onsdagseftermiddag …

 

… samtidigt som hon tänker att det var väldigt vad lilla H roar sig själv länge på sitt rum …

… och dessutom hinner tänka tanken att lilla H plötsligt blivit märkvärdigt duktig på att leka själv…

… så är mamman bara invaggad i den tron…

 

Det var bara en sanning med modifikation.

Sant är det ju, på ett vis.

Lilla H roade sig länge själv på sitt rum och hon hade, i eftermiddags, plötsligt blivit märkvärdigt duktig på att leka själv. Det var bara det att mammans definition på det hela inte alls överensstämde med Hedvigs definition.

Hedvig lekte ”Fixa rummet” för det vilda. Samtliga leksaksbackar var urdragna ur bokhyllan, en hel radda med böcker var prydligt nedlagda på golvet, flipperspelet flyttat från platsen framför fönstret till dörröppningen etc etc etc etc etc etc etc etc etc….

 

Mamman blundar, sväljer och räknar till tio.

Tänker sedan att duktig är hon allt ändå, lilla hjärtat.

 

 

 

 

 

… ifrån lilla H…

 

Egentligen kom mailet ifrån Ulrika, Hedvigs fröken.

Men i mailet fanns en bifogad fil – ett brev från Hedvig till mig!

 

 

♥

 

 

… att man plötsligt bryter båda benen…

 

Så där riktigt illa så att det är ”tättesvårt” att gå på kryckor även om kryckorna är två käpphästar.

Faktiskt så illa att ens rosa skrivbordsstol plötsligt måste fungera som rullstol.

 

Då har man ändå en riktig tur om ens stora kompis och bästa grannflicka just då ringer på dörren och frågar om hon får leka med Hedvig. Ännu mera tur har man då att bästa Anna har en ängels tålamod och kör runt lilla H med de båda brutna benen i den rosa rullstolen i hela huset.

 

För att kurera de båda brutna benen fick bästa Anna till slut rulla den rosa rullstolen till köksbordet så att mammadoktorn kunde servera dem båda varsin päronsplitt.