I morse fick jag…
… ett av de där samtalen man inte vill ha…
Det var min mamma som ringde och jag hörde direkt att något var fel, jag förstod vad som var fel innan mamma hade hunnit säga. Min lilla mormor, min älskade lilla mormor, somnade in i morse, nästan 97 år gammal och med en lång väntan och längtan hos henne själv över att just få somna in…
Men i alla fall… hon har ju funnits jämt…
Min mammas mamma, min mormor och mina barns gammelmormor….
Då Hedvig föddes var min mormor nästan 90 år och jag minns att jag, första gången hon träffade lilla H, var lite orolig för att hon skulle misstycka kring den extra lilla kromosomen, att hon kanske skulle säga något om ”den” som skulle göra mig ledsen. Inte för att hon var ”sådan”, inte alls, utan för att hon tillhör en generation där olikheter inte funnits med i samhället. Den mycket äldre generationen är inte helt vana vid människor med funktionsnedsättningar av olika slag för ”de” människorna ”sattes på institution” då, när min mormor var ung…
Då de två möttes för första gången, lilla H och gammelmormor, minns jag att jag efter mindre än en minut blev lugn inombords. Mormor tog lilla H under sina vingars beskydd omedelbart och har aldrig annat än beundrat och älskat henne så som vi gör. Alla foton jag skickat henne på Hedvig genom åren har hon haft i en hög på sitt bord och hon har bläddrat igenom dem om och om igen.
Efter att ha fått det ledsamma beskedet av min mamma idag satt Ebba och jag tillsammans på golvet i hennes rum och grät och kramades. Hedvig undrade lite vad vi höll på med och jag förklarade, kort och koncist. Hon funderade lite lilla hjärtat och sedan sade hon:
– Åh, stackarschh… vänta lite, ja´ äl stlax tillbaka, måste hämta pappel o tolka tålalna på Ebbas schind…
Det gjorde hon, hämtade papper och torkade tårarna på Ebbas kind och hon kramade Ebba länge, länge.
För en liten stund sedan sade hon:
– Mamma, nu mål gammelmolmol bla igen!
Nja… jag försökte förklara att gammelmormor faktiskt är borta nu och att vi aldrig kommer ses igen.
– Ja´ vet de mamma! Ja´ sa att gammelmolmol mål bla igen nu…
Då trillade polletten ner hos mig och jag kunde bara hålla med för jag hoppas så innerligt att min lilla mormor mår bra igen nu…
♥
Fotot ovan är när mormor/gammelmormor tokmyser med lilla H som då är knappt ett år…
Tack Hanna! ❤❤❤
Mina varmaste kramar till dig!
Det är svårt att mista dem som alltid funnits, ofrånkomligt men svårt. Att inte längre ha möjligheten att lyfta luren och ringa ett vardagligt samtal. Men minnen får vi ha kvar, minnena och kärleken.
Kram!