,  

 

 

 

… vi har inte…

 

 

Det har hon aldrig varit och jag är väldigt mån om att försöka behålla hennes rörelseglädje.

Jag tycker själv om att röra mig och blir tokig på mig själv då jag inte hinner med att träna eller, ve och fasa, inte orkar träna! För sådana dagar har man ju, i alla fall jag…

 

Jag fasar för att Hedvig kan komma att hamna i tänket att det är jobbigt att träna, att promenera, att spela fotboll etc för för utom att det är bra för hälsan så är det otroligt viktigt för själva livsglädjen anser jag. Jag vet att det finns många som inte håller rmed mig, min man t ex; han känner absolut livsglädje utan att träna i onödan 😉 och då får han ju ha det så. Men för lilla H kan jag också känna att jag så gärna vill att hon behåller rörelseglädjen så att hon har ytterligare ett socialt sammanhang att ingå i då hon växer upp och då hon är vuxen. Att röra på sig är roligt och gör man det tillsammans blir det dubbelt så härligt.

 

Idag gick vi ut för att leka och lilla H kom på att hon gärna ville gå till skogen.

Vi gick in igen och tog på oss gummistövlar och begav oss till skogen som vi har alldeles intill oss.

 

Vi gick och vi gick och vi gick!

 

Vi gick på stigar vi aldrig tidigare gått på och det var snårigt, blött, halt och bitvis ganska envis terräng, men Hedvig hon bara knatade på och blev mer och mer lycklig ju lerigare hon blev.

 

Till slut kom vi fram till havet och kunde där traska ut på mer lättillgänglig mark för att styra kosan hemåt.

 

En liten stund satt Hedvig på sin pappas axlar, en liten stund bar jag henne, i övrigt knatade hon på kilometer efter kilometer. Jag uppskattar vår långpromenad till kanske 3-4 km och inte ett pip kom ifrån Hedvig om att hon var trött.

 

Det kanske allra bästa med promenaden var konstaterandet hon gjorde, lilla H:

 

 

– Va´ tlevli´t vi hal det på plomenaden…

 

 

♥