Astrid-land….

 

… är ett härligt place…

Det är Astrid Lindgrens Värld jag talar om.
Lilla H väljer att kalla det för Astrid-land. Det känns som ett fint ord tycker jag.

Tidigt i lördags morse packade vi in oss i bilen, lilla H och jag.
Även bästa Cilla, Max och Ture packade in sig i bilen, en annan bil dock.
Frukostmackor, kaffe och juice var nerpackat – lite crazy att äta frukost i bilen enligt Hedvig.

Så åkte vi då…
30 mil i ösregn men med humöret på topp hos oss alla fem!

Vi kom fram, fortfarande i ösregn, vi hämtade våra förbokade biljetter och stegade rakt in på Bråkmakargatan.
Då händer det som så ofta händer; lilla H blir alldeles yr i mössan av allt roligt som finns att göra. Så ivrig att göra allt på en gång så hon vet inte vart hon skall börja eller vad hon skall göra.

Resultatet blir att hon rusar förbi Tant Bergs hus samtidigt som hon tjoar att det faktiskt är Tant Bergs hus.
Likaså springer hon förbi Lottas hus samtidigt som hon tjoar att det faktiskt är Lottas hus.

Sedan fortsätter hon, hela Bråkmakargatan upp i ett rasande tempo.
Jag ropar att hon måste stanna, att hon måste vänta men nej…

Då händer det som så ofta händer: jag skriker för full hals

STOOOOOOOPPPPPPPP!!!!

Igen händer det som så ofta händer; lilla H vänder sig om, räcker ut tungan åt mig och fortsätter sedan att springa. Jag känner att vansinnet är nära, samtidigt som jag är rädd att hon ska komma bort.
Jag väser något mindre snällt om min dotter till Cilla – som bara ler och faktiskt vet vad som rör sig i både min hjärna och i mitt hjärta i detta nu…

Det är så skönt med någon som förstår!

Jag inser att min lilla reptil inte kommer att stanna så jag rusar efter, tar tag i armen, får några svordomar kastade i ansiktet, jag väser något om rött kort för svordomar och instiftar i samma sekund även rött kort för den elaka tungan. Jag släpar och drar mitt lilla monster tillbaka till ruta ett, d v s till Lottas Hus.

Då händer det igen!
Det som så ofta händer!

Mitt lilla monster vänder sitt lilla, söta, runda, fräkniga ansikte mot mig, ler som en sol och säger:

– Titta mamma! Däl äl Lottas hus!!! Vi gål in!!!

Monstret är borta, mitt lilla solsken har återvänt – som om ingenting har hänt!

Kvar hos mamman, dvs mig, finns dock en upprördhet och ilska som krävde en rejäl lunch för att vända till solsken. Lite långsint är jag, det måste jag erkänna…

Lottas hus

– Himmel å plättal! Lotta vill inte ha en tlehjuling mamma!

♥

Karlssons hus var succé!
Där fanns så många och så långa rutschkanor!
Dessutom kunde lilla H springa runt i hela huset, upp och ner för trapporna, alldeles själv.

Vid ett tillfälle vinkade Karlsson till henne, då slog hon ner blicken och viskade:

– Hej Karlsson…

med väldigt tyst och ”blug” stämma.

Emil, Ida, Alma, Anton, Lina och Alfred var givetvis ett av de efterlängtade besöken.
Hedvig blev rädd vid deras teater och ville gå därifrån. De nypåkomna hörselskydden åkte fram och de åkte på men nja, lite scary var det så vi gick tillbaka till Karlssons Hus då de andra kikade på Emil.

         

Någon ”smiter” från snickarboa till matboa

♥

Största happeningen under dagen, behöver jag ens nämna vem det var…?

Tänker att det nog är densamma för de flesta barn som är i Astrid-land..

Pippi

Någonstans här tog all blygsel och rädsla slut!
Eller så bara infann sig något slags jäklar-anamma hos lilla H då glädjen och lyckan övervann allt?

Från att inte ha vågat lyssna på Antons gap och skrik i Lönneberga, inte ens med hörselskydd fann vi nu lilla H längst fram vid staketet – utan hörselskydd – i den ruskigaste teatern av alla; Pippi & Sjörövarna!

Inte ett spår av rädsla fanns kvar, bara ren och skär lycka – trots hällregn!

 

Liten lycklig H allra längst fram

Vidare vågade Hedvig prata en stund med Pippis pappa! Hon till och med hjälpte honom att leta efter Herr Nilsson och berättade för honom hur ”toki Pippi äl som kastal pannkakol i taket”.

  

Pannkakor i taket

En annan sak som fascinerade Hedvig – så där helt otippat – var att Pippis säng faktiskt stod där i huset, och Herr Nilssons!!! Jag vet inte riktigt hur länge vi stod där vid just deras sängar men länge, länge var det. Hedvig strök lite med sin lilla hand över täckena, sade att det var fint och ja, hon stod där lite andäktigt liksom.

Jag gav som förslag att hon kunde prova att lägga sig i Pippis säng men med en förskräckt min sade hon:

– Nej! Kan ja´ inte göla hellel! Va´ska Pippa säga då?

Tja, jag tror inte hon hade sagt så mycket faktiskt.
Fina är de i alla fall, Pippis och Herr Nilssons sängar.

När det kom till Pippi själv blev Hedvig ”tätteblug” och nöjde sig med att stå en meter ifrån och ”våga, vägra, prata med Pippi”. Pippi vinkade lite till Hedvig men jag är osäker på om vinken besvarades. Jag tror stundens allvar tog överhand.

Blom däremot, honom pratade hon länge och gärna med!
Om ditten och datten, guldpengar och gräddtårta och andra viktiga saker.

Vid Mattisborgen tog vi oss en fika i regnet.
Ture, Hedvig och Max mumsade muffins och drack saft.

Efter en fantastiskt lyckad, mysig och rolig dag bodde vi i campingstuga tillsammans!
Bara det är ett äventyr kan jag tycka som är en högst ovan campare!

En varm dusch senare åt och drack vi gott tillsammans, och vi njöt!
Det är härligt att njuta av någons sällskap. Här njöt jag av allas!

Den lilla, lilla, verkligen pyttelilla stugan var full av barnskratt, Cilla-och-Jessica-babbel, lek och mys.

En helg jag lever länge på!
Tusen tack Cilla, Max och Ture…

♥

Våningsängar kan man ha till mycket!

En vilopaus med Nintendo DS för Hedvig och Ture