Vi har alla olika förutsättningar…

… stora som små…

… och vi har alla skyldighet att eftersträva ett liv på lika villkor för alla…

Att inte ha samma förutsättningar som många andra skapar funderingar och tankar – ofta ledsamma, smärtsamma sådana. Lyckligtvis inte så mycket hos lilla H själv ännu, mer hos hennes mamma…
Fast mamman är ju mamma så då klarar hon väl det tänker jag.
Mammor klarar det mesta på något outgrundligt vis…

Att ha ett älskat litet barn som inte alls har samma förutsättningar som så många andra barn har – som mina andra barn har – ger också ett ofantligt perspektiv på saker, stora som små.

Att ha ett älskat litet barn som inte alls har samma förutsättningar som så många andra barn gör att hjärtat tar glädjeskutt vid minsta lilla. Så många av oss vuxna har tappat bort lyckokänslan över små ting och jag är tacksam att jag, mycket tack vare livet med lilla H, faktiskt besitter den förmågan fullt ut.

En av alla dessa ”små” ting som de flesta barn och föräldrar tar för given är relationen till kompisar.
Man tar ofta för givet att barnens kompisar kommer och går i ens hem, att de stannar på middag, sover över och tillbringar en helg eller en semestervecka med oss. Lika mycket tar man ofta för givet att ens egna barn också kan få komma och gå i kompisarnas hem, stanna på middag, sova över och kanske följa med på någon semester.

Så har jag tänkt med Ebba och Ludde, och så tänker jag än – med dem…

För lilla H funkar det inte så!
Lilla H kan inte komma och gå som hon vill i kompisars hus, lilla H har inte koll på gator, cyklar, bilar, mopeder och annat farligt. Det gör att lilla H oftast har någon av oss med sig. Visst kan hon vara hos kompisar själv, men hon kan inte komma och gå som hon vill utan vi får tillrättalägga kompislek och sedan följa henne dit. Det går heller inte hos alla känner jag. Jo, jag vet att jag är en riktig kycklingmamma, men jag kan ju i all sin da´r inte lämna det bästa jag har hos någon som inte har koll, hos någon som låter altandörrar stå öppna, hos någon som inte riktigt förstår allvaret i att man måste ha koll…

Men så finns de ju också de som har koll!
De som är i samma situation och som förstår.

Hedvig har en sådan kompis i sin klass, en kompis i vars hem hon är välkommen titt som tätt, en kompis som är mer än välkommen i vårt hem hur ofta han vill, en kompis som har en mamma och en pappa som värdesätter samma saker för sitt älskade lilla barn som vi gör för vårt.

Det är guld värt!

Igår på fotbollsträningen frågade Emils mamma om Hedvig ville gå med dem från fritids då hon hämtade Emil och sedan åka med dem till Barnens Lekstad. Hedvig såg först ut som om hon tyckte frågan var befängd, och för henne var den ju det; så klart hon vill vara med Emil och så klart hon vill åka med just honom till Barnens Lekstad och leka i flera timmar! Hon hoppade av lycka och hela morgonen idag gick åt till att förklara ungefär hur dags Emils mamma skulle hämta dem och en försäkran (hundra gånger om) att de faktiskt skulle åka till Barnens Lekstad och en lika stor försäkran om att hon kommer hem till mamma sedan.

Jag hämtade inte Hedvig förrän klockan sex ikväll och det var en galet lycklig liten tjej som jag fick hem!

Åh, så roligt hon har haft och åh vad hon vill leka med Emil igen, ”alles snaaaart vill ja´ leka igen”.

Jag minns inte att jag funderade så mycket på när Ebba och Ludvig gjorde sådana här saker med sina kompisar och deras familjer. Visst gladde jag mig för deras skull, så klart, men det var så vanligt förekommande att jag faktiskt inte reflekterade över att det kunde varit annorlunda.

Det gör jag nu…

Det är inte alla förunnat att vara omgiven av efterlängtade kompisar närhelst man vill, för några är det svårare och det ställer högre krav på omgivningen.

Jag är glad att lilla H är omgiven av människor som uppskattar henne för den hon är och som framför allt vill henne väl! I smått som i stort tänker jag då.

Tusen tack Emil och hans mamma för en lycklig eftermiddag!

Lycklig liten H, lyckliga barn = lycklig mamma…

♥