Nu har jag tänkt lite…

… igen…

Jag har försökt förstå, jag har försökt hitta en förklaring…

… och jag tror jag har en…
…en förklaring menar jag…

En förklaring på hur något så efterlängtat kan bli så fel!

Jag pratar om lilla H:s extremt ilskna humör, det som jag snart inte hanterar längre.
Fast det gör jag ju, jag har ju inget val.
Av min mamma och av mina systrar får jag höra att det är pay-back-time nu.
Jag var hemsk som liten, hade ett gräsligt, fruktansvärt och elakt humör – men också rolig, söt och ljuvlig så klart, sådär som lilla H är, lillasyster…

På mig vände det visst då jag var fem, från en dag till en annan.

På Hedvig har det inte vänt – än…

Första dagen på sommarlovet idag, kort dag på fritids och bästa, bästa kompis Emil följde med oss hem!
Kan det bli bättre? Nja, det är svårslaget vill jag lova!

Varje dag då jag åker från jobbet till fritids infinner sig den där härliga känslan i mig, nästan som när man är nyförälskad och det pirrar i hela kroppen. Jo, det är sant! Jag längtar så otroligt mycket efter lilla H då vi inte är tillsammans och ser varje dag fram emot att få hämta henne.
(Med Ebba och Ludde också naturligtvis men de är så stora nu att de definítivt inte blir hämtade längre om det inte är klockan två på natten plus att jag får passa mig lite för att visa hela känsloregistret…)

Även idag längtade jag ”tättemycket” efter lilla H!

Jag kom till fritids med pirr i magen, jag möttes av två helt tokglada barn som dansade till Loreen – de lekte Idol  och två tokglada barn tjoade snabbt ”Hejdå” och sprang ut för att ta på sig skorna!

Jag pratar om lilla H och Emil!
Bästisarnas bästisar!

Bilfärden hem med dem blir alltid rolig. Det är underbart att lyssna på deras dialog och deras bubblande skratt. Varje gång stänger jag av radion och bara lyssnar och ler åt dem – så härliga!

Väl hemma inträffar det!
Fina, glada, soliga lilla H blir som ett monster; sur, tvär, gnällig, dum och ja, faktiskt ganska elak…
Främst mot mig men idag även mot Emil!
Jag är inte så säker på att han uppfattade elakheterna som tur är, men han uppfattade definitivt det sura humöret!
Emil är två år äldre och det märks så väl i de här situationerna. Istället för att bli ett monster blir han än mer solig och försöker skoja med Hedvig, försöker få henne att skratta etc.

Om han lyckas?
Icke!
Ingen lyckas med detta – hon är envis som en gammal get. lilla H!

Jag vet att envishet skall ses som en styrka, och jag ser det också så – men inte just när hon blir sådan här.
Jag är inte fullt så mogen som Emil i de lägena, jag får istället ett bryt; står inte ut med att min lilla flicka faktiskt är ganska elak mot både mig och sin fina lilla bästis, jag står inte ut med att igen försöka medla, locka, lirka…

JAG BLIR GALEN HELT ENKELT!!!

När skall det sluta?
När skall hon bli go´ nästan jämt?

Jag ser ingen ände på det och det är det som gör att jag känner att jag inte hanterar en sekund till…

Det är då jag känner mig som jordens sämsta mamma…

Även idag fick jag ett utbrott! Så pass att lilla H blev ledsen och det skall mycket till vill jag lova, i de lägena är hon hård som flinta. Jag känner att jag också blir lite lätt stressad av att hon kanske pajjar hela grejen med att ha kompisar hemma!!! Hon som så väl behöver ha kompisar hemma, skall det kanske förstöras genom ett galet ilsket beteende? Det vore ledsamt…

Efter mitt bryt lämnades Hedvig i sitt rum, på sin säng, gråtandes och jag bad (jo, faktiskt och ganska snällt dessutom) henne att inte komma ut till mig och Emil förrän hon faktiskt var snäll och trevlig på riktigt igen, sade att jag inte vill ha sällskap av en surpuppa och jag sade att det kanske inte var just hennes ”grej” att gråta eftersom det var hon som varit dum…

Pedagogiskt?

Nej, inte ett dugg och jag känner att kanske var det bra att just jag aldrig blev lärare som jag så hett önskade i många år…

Så plötsligt kommer liten rödgråten H ut ur sitt rum, stegar rakt ut till mig i köket, slår sina runda små armar kring min hals och viskar:

– Fölåt! Ja´ älskal dej mamma, ja´ älskal dej jättelänge….
( = jättemycket )

Men åh!
Lilla hjärtat!
Jag som tokälskar henne så mycket!

Mitt bryt är som bortblåst, vi torkar varandras tårar, bedyrar vår ömessidiga kärlek, pussas och sedan vänder hon sig till bästis Emil och säger.

– Emil, ja´ ÄLSKAL dig! Kom så lekel vi!

Och sedan lekte de!
Oj, vad de lekte, pratade, skrattade, bubblade, skojade, tyckte olika utan att bli osams, spelade spel etc.

Den lite ny-glada mamman fixade mellis, fikade i solen med bästa Hedvig och bästa Emil, hoppade studsmatta, spelade basket och ja, bara njöt av flera timmars skratt och bus som avslutades med popcorn, saft och Bolibompa.

Efter att ändå varit lite beklämd resten av kvällen har jag tänkt och tänkt och tänkt…
Jag har funderat över varför i himmelens namn det ofta blir så fel med lilla H:s humör…

Jag tror jag har kommit på det!
Finally, efter Hedvigs snart åtta år på jorden tror jag mig ha kommit på det…

… jag tror att Hedvig inte riktigt hanterar de enorma förväntningar som t ex en eftermiddag med bästis Emil innebär…

Kan det vara så?

Hedvigs pappa påminde mig om flera sådana situationer när jag grubblade högt ikväll. T ex för några veckor sedan då vi var på Astrid Lindgrens Värld. Första halvtimmen var hemsk, fruktanskvärd med svärord som haglade över mig, reptil-tungan som vasst pekade på mig ungefär 20 gånger/minut etc.
Det var ju också en anspänning, en förväntan som funnits flera dagar och som nu äntligen skulle infrias.

Jo, det kan nog vara så?
Hon är så galet glad, lycklig och förväntansfull inför det roliga som skall ske att när det väl sker hanterar hon inte det på en gång utan blir sur, tvär, gnällig, pipig och – tyvärr – dum och när ”står-nästan-inte-ut-mamman” till slut får nog och blir helt crazy så sker urladdningen och sedan är det klart liksom. Sedan kommer solen in i lilla H igen och långsamt, långsamt även i mamman…

Det måste dock finnas ett annat sätt att nå solen i sig själv än att gå igenom ovan procedur, ett sätt att skippa urladdningen – hur har jag dock inte kommit på ännu…

Jag känner mig i alla fall som jordens absolut mest usla mamma i de lägena…

♥