Jag hörde något så fint…

… i anslutning till konfirmationen i helgen…

Egentligen var det inte alls under konfirmationen utan några dagar senare, i samband med att jag berättade om en händelse i kyrkan för min fina vän Britta.

Jag berättade för henne att prästen under nattvarden hade lagt handen på Hedvigs huvud och sagt ”Herren välsigne dig”, och Hedvig frågade mig efteråt vad han menade med. Jag blev, som så ofta vid hennes frågor, lite ställd men svarade att det betyder att ”Gud tycker om dig”.

Britta berättade då att hennes man Johan, som är präst, brukar säga att innebörden i orden är att Gud fridlyser barnen. Barnen är unika, speciella, fina och barnen bör vi vara extra varsamma med, därför fridlyser vi dem.

Jag tycker det är fint; vi fridlyser barnen…

Orden gav mig också en klump i magen; alla är inte så varsamma med sina barn, tyvärr.
Alla föräldrar inser inte att man måste vara försiktig med sina barn, vara rädd om dem…

Att vara rädd om sina barn handlar inte bara om att vara orolig för att de skall råka ut för saker.
Att vara rädd om sina barn handlar i allra högsta grad om att visa sina barn respekt, om att finnas där för dem när de gör aldrig så dumma saker och det handlar om att välja sina ord noga då man pratar med sina barn – särskilt vid de tillfällen man kanske känner sig arg på dem, kanske känner man sig rentav lite maktlös som förälder emellanåt.

Men man får inte säga vad som helst till sina barn – man måste vara rädd om barnen…

Jag har sett det på nära håll tidigare och jag ser det på mycket nära håll just nu – det gör mig ont.
Sagda elaka ord, uttalade eller skrivna, går inte att radera, de sitter kvar som taggar i hjärtat.

Den enda fullständigt innerliga och framförallt totalt villkorslösa kärleken…

… är kärleken till ens barn…

Eller hur?

Så tänker jag.
I mina ögon är den kärleken alldeles totalt villkorslös.

Hur svårt kan det då vara att vara snäll, vänlig, varm och god mot det bästa man har?
Att vara allt det; snäll, vänlig, varm och god innebär inte att man inte blir arg, det innebär inte heller att man inte emellanåt känner sig som att man skall få ett sammanbrott på just sina älskade barn.

Men det innebär att man alltid har plats för sina barn, i hemmet, i själen och i hjärtat.
Det innebär också att man alltid finns där och visar vem som är vuxen, även i de mest slitsamma konflikter.
Man får som förälder inte sjunka så lågt att man handlar på någon slags sandlådenivå och kallar sitt barn för än det ena, än det andra – inte ens om barnet säger sårande elaka saker till föräldern.

För i förhållandet mellan barn och förälder finns bara en vuxen…

I den vuxnes ansvar, i föräldraansvaret ligger en skyldighet att visa barnet hur man faktiskt beter sig, vad som faktiskt är ok och inte. Brister föräldern och blir elak mot sitt barn… hur skall då barnet veta vad man får säga och inte säga, vad man får göra och inte får göra?

Relationen mellan barn och föräldrar bygger på ömsesidig respekt tänker jag.
Respekt är inget man har per automatik bara för att man är mamma eller pappa.
Respekt är helle inget man får – respekt är något man förtjänar…

Jag önskar jag kunde ta emot alla små barn och alla små tonåringar (jo, för de är faktiskt ganska ofta små) i mitt hem och hålla om dem allihop, finnas för dem och skydda dem från allt ont.

Jag önskar att vi kunde fridlysa alla jordens barn…

♥