En skolavslutning med…

… blandade känslor…

Lilla H:s första skolavslutning!
Lilla H har gått ut första klass!

Hur gick det till?
Hur fort gick hennes första skolår?

Rörd, naturligtvis, och med en klump i halsen stundtals under dagens skolavslutning – faktiskt redan då Hedvig tågade fram hand i hand med bästa kompisen Emil…

Emil är guld värd för lilla H och därmed för mig.

Skolavslutningen på skolgården var traditionell med både skönsång och spex från såväl elever som från lärare.
Tyvärr var Hedvigs klass placerad precis framför högtalaren och ljudet var högt vill jag lova.
Vi stod en bit bort och såg paniken och tårarna som kom så fort mikrofonen greppades och vi alla hälsades välkomna…

Hur tänkte man där?
undrar jag…

Att placera Hedvigs klass just vid högtalaren, en klass där flera av barnen upplever obehag och rädsla vid höga ljud.

Bästa fröken L skyndade sig att hämta hörselskydd, det hjälpte lite, lite…
Mycket var redan förstört, rädslan redan planterad…
Jag trängde mig fram till Hedvig och satte mig med henne i knät.
Det blev lite bättre men hon ville åka hem…

Så synd, på sin första skolavslutning…

Diplom delades ut till elever som deltagit i olika grupper såsom miljögruppen, elevgruppen mm.
De eleverna fick gå upp på ”scenen”, få sina namn upplästa och sedan mottaga diplom av skolans rektor.

Den ”vanliga” skolans rektor, av särskolans rektor syntes inte en skymt.
Märkligt kan jag tycka eftersom den första gruppen som kallades fram innehöll två elever från särskolan tillsammans med elever från ”vanliga” skolan. Hon är ju lika viktig för oss som den ”vanliga” rektorn är för de andra eleverna och föräldrarna.

Vad ännu märkligare var och vad som satte sig som en ond klump i magen på mig var att alla barn fick sina namn upplästa utom dessa två barn från särskolan…

De hade glömt göra diplom till dem!!!

Den ena pojken var inte där just då men han borde fått sitt namn uppläst.
Den andre pojken var där, stod sist kvar, för att få höra:

– Oj, har vi glömt dig? Vi kommer med ett diplom sedan.

Jag satt alldeles intill Hedvigs fantastiska fröken U och jag såg hur hon flämtade till, drog efter andan och bara skakade på huvudet. Olyckan var redan ett faktum och våra blickar möttes och jag vet inte vad som rymdes i dem. Säkert ilska men allra mest sorg tror jag.

Hedvigs skola som är en bra skola, som haft särskola där i evigheter, som arbetar för inkludering etc.
Att inte de kommit längre än så här år 2012? Det skrämmer mig.
Det skrämmer mig å Hedvigs vägnar och det skrämmer å allas vägnar – skall det någonsin bli annorlunda? Skall det någonsin bli så att alla människor blir accepterade för den de är?

Idag tvivlar jag…

Det är inte så att jag är rabiat och tänker att de gjorde så här med flit. Jag förstår som alla andra att detta inte var meningen att ske, det skedde inte av elakhet – men det blir elakt hur man än vänder och vrider och försvarar.

HUR kan man ens glömma något barn i ett sådant sammanhang?
HUR kan dessutom glömma två elever av den lilla minoritet som särskolans elever ändå utgör på skolan?

Det är och förblir en gåta…

Väl i klassrummet mådde Hedvig bra igen.
Tårarna var torkade, näsan snuten och solskensleendet på plats.
Vi fick se ett härligt bildspel från terminen som gått. Alla barn ropades upp och fick komma fram och hämta sitt material, få en kram av fröken och sedan varsin varm applåd av oss andra.

I Hedvigs klassrum finns i alla fall bara värme och kärlek – där är alla på lika villkor…

♥ ♥ ♥

De blandade känslorna och den onda klumpen i magen sitter ändå kvar…

♥