Det kunde varit bättre…

… men det kunde också varit värre…

Lite oroligt är det allt, att åka till Drottning Silvias Barnsjukhus för att kontrollera blodtryck, flöde samt hjärta på fina, duktiga lilla H.
Det där var en undrift om jag skall vara ärlig, det är mycket oroligt.

Tycker jag…
Jag talar för mig själv och jag tror att Hedvigs pappa mer är lite orolig.

Oroliga är vi båda för naturligtvis önskar vi att lilla H inte hade någon anledning alls att ens befinna sig i sjukhusmiljö. Vi är glada för den fantastiska sjukvård som erbjuds, så klart, men vi vill inte behöva den…

Men nu gör vi det, behöver den, och det gör oss oroliga vare sig vi vill eller inte.
Det gör pappan i familjen lite orolig för att han är så enormt bra på att lita på läkarna, på att lita på fakta. Lika bra är han på att ställa oron i proportion till problemet.

Jag är usel på allt det där och jag avundas honom!

Jag är usel på att lita på läkarna – hur skulle jag helt och fullt kunna lita på någon när det gäller det finaste jag har…?

Jag är usel på att lita på fakta – jag hittar ”om” och ”men” överallt och tycker att fakta alltid har brister…

Jag är extremt usel på att ställa min oro i proportion till problemet – Herre Gud om problemet är mitt barns hälsa så finns väl inga rimliga proportioner alls tänker jag…?!
Inte hos mig i alla fall.

När oroliga syskon frågar och undrar så lugnar jag dem på ett sätt jag önskar att jag kunde lugna mig själv på.
Jag blir faktamässig och inser där och då att jo, jag kanske förlitar mig på läkare och fakta trots alllt? Det gör jag nog, där och då i alla fall…

Kontrollen idag syftade till se om blodtrycket sjunkit efter höstens katerisering, för att se hur flödet är då blodet passerar stentet samt för att kontrollera hjärtat i stort.

Blodtrycket har sjunkit, men inte tillräckligt. Det är högt, alldeles på gränsen till vad som är för högt.
Flödet hade ett pyttepyttepyttelite lägre värde än precis efter kateriseringen. Lägre värde är bra så ja, flödet är ok.

Så säger dr A:

– Hjärtat slår dock för sakta…

– Farligt för sakta?

Hör jag mig själv fråga och jag känner den välbekanta paniken sprida sig inom mig, som en snara runt halsen…

Men nej, inte farligt för sakta och förmodligen beror det på den blodtryckssänkande medicinen.
Puh!
Den sätter vi ut nu, den blodtryckssänkande medicinen. Stiger trycket då får liknande medicin sättas in men utan denna biverkning.

Oroligt?
Mmm…

Det var min version.
Lilla H har en helt annorlunda version, som tur är.

I hennes version skuttar hon förväntansfullt från sjukhusparkeringen och in i huvudentrén. Ingenting kommer att göra ont idag och hon är ju faktiskt lovad att få leka i det roliga skeppet, och hon är lovad att få åka till Ikea efteråt. Ikea är enligt Hedvig ett av jordens paradis och där serveras man dessutom köttbullar, potatismos, sås och lingonsylt – hur skulle dagen kunna bli annat är alldeles kanon?!

Efter att ha lekt i skeppet traskar vi med syster B in på hennes rum och utan problem får hon kontrollera blodtrycket. Sedan vill syster B sätta blå klisterlappar på hela magen – det vill inte Hedvig. Som vanligt ser lilla H till att bli chef och säger så bestämt hon kan att doktor A minsann ska sätta ”klistermärkena”. Syster B ringer till doktor A som kommer kilande och visst kan han sätta klisterlappar, inga problem.
Både EKG och ultraljud går som en dans och när doktor A föreslår att de två skall springa ikapp i korridoren med löparbanor, ja men då är ju Hedvig toklycklig!
De springer ikapp, ”försten till mamma vinner”, och Hedvig vann – så klart!
Hedvig valde en gummianka i presentlådan, en grön, och berättade glatt för doktor A att hon minsann skulle till Ikea strax och äta köttbullar.

Till Ikea kom vi, köttbullar åt hon, glass fick hon och hem åkte vi.

Hedvig har haft en toppendag!
Hos mig gnager oron…

♥