Klingande barnskratt i huset…

… och jag är ännu alldeles varm i hjärtat…

Idag var dagen med stort D.
Idag var dagen då Hedvigs kompis Emil skulle följa med hem efter skolan.

Jag brukar känna mig lycklig då jag hämtar lilla H på fritids, när hon släpper allt hon har i händerna och rusar mot mig med öppna armar och ropar ”Mammaaaaaa….”.
Idag blev jag dubbelt så glad när två barn släpper allt de har och rusar mot mig med öppna armar, den ena ropandes ”Mammaaaaaa….” och den andra ropandes ”Ja ska följ me er hem idaaaaa´´!!!!”

Åh, som de har väntat både Hedvig och Emil!
Åh, som jag har väntat också förresten! En ny värld med kompisar som kan följa med hem på lika villkor har öppnats för Hedvig och därmed för oss andra. Jag känner hur det liksom bubblar inom mig när jag ser deras lycka! Det är ju så här jag vill att Hedvig skall få känna! Det som för mina andra barn varit givet – utan att jag ens reflekterat över det – är inte självklart för lilla H.

Men nu så!

Gissa hur många av de andra barnen på fritids som var ”avis”?
Gissa hur många av de andra barnen på fritids som också ville gå med Hedvig hem?
Gissa hur mycket dåligt samvete jag fick…?

Jag, som bär på en högsta dröm att öppna ett barnhem för alla stackars små barn som behöver någon som pussar och kramar på dem, fick extremt dåligt samvete för de andra barnen samtidigt som hela jag kvittrade inombords: Hedvig var så glad och Emil var så glad och jag var så glad!

I bilen på väg hem var Hedvig och Emil så tokroliga att jag stängde av RixFM för att bara lyssna och njuta!
Den konversationen och de skratten slår det mesta en fredagseftermiddag och jag känner hur jag sitter och ler när jag skriver detta. Helt underbara små barn med den mest fantastiska dialog jag hört!

Älskade små barn!

Väl hemma röjdes det vill jag lova; här har vi lekt tjuv & polis, vi har lekt med svärd, vi har brottats, hängt i romerska ringar och lekt doktor. Himmel, de lekte och sprang så de var alldeles svettiga!

Till ”mellis” kom Hedvigs mormor och vi fikade lite. Vi skrattade båda två så tårarna rann åt tokroliga Hedvig och lika tokroliga Emil! Det är en ny sida av lilla H jag sett idag, en sida som ger mig en förnimmelse av hennes eget sociala liv där vi andra inte är delaktiga per automatik, en sida hon utvecklat i det liv som sakta men säkert blir allt mer självständigt och framförallt hennes eget. Det värmer i mammahjärtat och jag tänker (idag) att det går, det här kommer att gå bra, Hedvigs liv kommer faktiskt att bli fyllt av just det jag sett idag, nämligen GLÄDJE!
Åh, nu blir jag alldeles tårögd när jag skriver om det! Typiskt mig…

Konversationen vid bordet då vi fikade idag fungerade så att Hedvig sade något ”crazy” till Emil typ:

– DU! Din gamla bebis!

Emil fullkomligt brister ut i gapskratt och kontrar:

– DU! Din apskalle!

Hedvig brister ut i ett lika bubblande gapskratt och tramsar:

– DU! Din potatisskalle!

På det viset fortsätter det och mormor och jag skrattar verkligen galet mycket. Det var nog det roligaste mellanmålet jag har upplevt! Mitt i allt gick det faktiskt att konversera lite mera ”vettigt” och Emil berättade allvarligt att ”Mormor och Hagge bor låååååångt borta, i det guuuuula huset du vet…?” Jag höll med och sade ”Ahh, just det, i det guuuuula huset, det vet jag ju…” fast jag egentligen inte har en aning om vart just det gula huset är beläget….

Då Ludvig kom hem från skolan ropar jag:

– Hej lilla gubben!

varvid Emil dunkar mig på armen, gapskrattar (igen) och säger:

– Neeeej… inte ”lilla gubben” heller! Det är ju Hedvigs storebrooooor….

och jag blev tvungen att gapskratta jag också!
Så klart att det inte var ”lilla gubben”, det var ju Ludvig! Crazy me liksom…

Plötsligt, hastigt och utan förvarning ledsnade Hedvig och kände att vi nog skulle ”göra fredag” med popcorn, tända ljus och ”mamma ska ta flam lite gott o ställa på bordet vid teven och så….”. Hon tyckte helt enkelt att det var dags för Emil att gå hem. Det är lite svårt att hänga med i svängarna emellanåt, två sekunder innan skrattade hon så hon knappt kunde stå upp och så nu detta…? Situationen höll på att lösas av att Emils pappa precis då svängde in på uppfarten, men istället blev det riktigt galet då Emil bröt ihop, lade sig raklång i soffan och började gråta; han ville absolut inte gå hem!

Hm…

… hur löser man det…?

Vi provade med att Emils pappa kom med in och så spelade vi spel tillsammans alla fyra. Hedvig ville bara spela en gång för att sedan göra ”fredagsmys”, jag, Emil och Emils pappa spelade en gång till, sedan ville Emil spela igen och blev ledsen en gång till, lilla gubben, för att det var slutspelat och dags för hemgång. Emil grät medan lilla H tyckte att det nog var slutlekt. Vi försökte, likt Pippi, övertyga Emil om att han måste gå hem för att kunna komma tillbaka och leka en annan dag…

Vi lyckades sådär kan vi väl säga…

När vi kommit så långt som till hallen och Emil fått på sig jacka och skor med tårarna rinnande, då började Hedvig gråta!

– Ja blil så lessen Emil äl så lessen…

Oj, oj, oj…
Vi enades om att leka igen en eftermiddag nästa vecka om vi får ihop logisitiken.
I samma ögonblick som vi hade stängt dörren efter Emil och hans pappa utbrister Hedvig:

– Ja vill leka me Emil igen mamma… Ja äääälskal Emil!!!

Mitt hjärta är ännu varmt och glatt…

♥

Leker doktor

Tokroligt ”mellis”