Igår var jag…

… hemma hos Emil efter skolan…
Vi lekte mamma, pappa, barn.
Emil stekte pannkakor och kastade i luften – på skoj!
Vi åt korv med bröd.
Vi hade roligt tillsammans.

Det är vad lilla H kommer att berätta inför sin klass imorgon, på berättardagen!
Hon har själv bestämt vad hon skall berätta, ord för ord, och jag blir alldeles varm av den sista meningen:

Vi hade roligt tillsammans!

Fast den skall inte läsas så, den skall läsas:

Vi hade roligt tillsammans!

För det är precis det dagens lycka handlar om; tillsammans…

Tillsammans är inget man kan ta för givet – tyvärr. Jag tänker att många människor aldrig upplever känslan av tillsammans, och för mig är det helt obegripligt och helt förfärligt.
Jag tror att alla vill vara tillsammans!
Ibland, ofta eller alltid – det är olika från person till person, från stund till stund.

Lilla H upplever inte alltid känslan av tillsammans och jag kan se att hon saknar den – så klart!
I familjen är vi alla på lika villkor, bland närmsta släkt och vänner likaså, men sedan är det inte längre givet…
Det är varken, jag, min man, Ebba, Ludvig eller Gustav som upplever förlusten av tillsammans – det är älskade lilla H…

Fast nu känner jag att mina ord ramlar åt det negativa – åt förlusten av tillsammans…
Det var inte meningen!
Det är ju glädje och lycka jag vill förmedla idag!

Hedvig upplever tillsammans varenda dag och jag är skolan och hennes tre fantastiska syskon evigt tacksam för detta!
Idag fick hon lyckan att uppleva det även efter skoltid då det ofta är tomt på kompisar – jag har trallat inombords hela dagen och jag trallar ännu.

Igår kväll, efter det att jag lagt lilla H, ringde Emil!
Emil är en klasskamrat till Hedvig, han är också en fotbollskompis och Hedvig ”älskal Emil” och pratar ofta om honom! Efter att jag pratat en stund med Emil i telefonen och förklarat för honom att han inte kunde följa med oss hem idag eftersom Hedvig går i simskola på onsdagar, så pratade jag istället med Emils mamma.
Det visade sig att lilla H och Emil redan igår – utan föräldrars vetskap – bestämt att Emil skulle gå med Hedvig hem (igår). Att detta inte var förankrat hos varken Emils eller Hedvigs föräldrar och faktiskt praktiskt ogenomförbart ledde till en smärra katastrof! Emil hade blivt så ledsen, så ledsen då hans mamma kom för att hämta honom – han hade ju tänkt gå med Hedvig hem, tillsammans.
Under samtalet med Emils mamma vände vi på hela saken och beslöt att Hedvig skulle få gå med Emil hem idag, redan klockan två, och så skulle jag hämta henne hos Emil istället.

I morse släntrade yrvaken liten trollunge upp ur sängen 06.25 och ungefär 06.30 (när jag kände att jag ville rädda allas vårt morgonhumör) berättade jag att Emil ringt igår och ville att hon skulle följa med hem…

Det var en chansning…
Så tidigt på morgonen kunde det absolut ha blivit tvärnej!

Men icke!
Liten trollunge satte sig käpprak upp i soffan och frågade:

– Nu???

– Nej, efter skolan, klockan två, får du gå med hem till Emil.

Jag lovar att indianernas eventuella regndanser är intet mot vad lilla H uppvisade!
Hon blev så lycklig – toklycklig – och jag såg hur svårt det var att verkligen bärga sig till klockan två.

Vet du hur långt det är mellan 06.30 och 14.00 när man längtar?

Hemma hos Emil hämtade jag toklycklig lilla H som bubblade och berättade om allt roligt hon gjort tillsammans med Emil! Jag tackar det då stundande badet i simhallen för att hon följde med mig så villigt.
Emil blev så ledsen då Hedvig gick hem, så ledsen, så ledsen – lilla gubben!
Hur mycket jag än försökte förklara för honom att han snart, snart får följa med Hedvig hem och leka så var han ju ledsen för att hon skulle gå hem just då – så klart!

I bilen på väg hem efter simhallen sade Hedvig:

– Mamma, imollon äl de torsda´, belättaldagen!
Då ska ja belätta att ja valit hemma hos Emil o lekt mamma, pappa, barn o Emil stekte pannkakol som han kastade i luften – på skoj – o vi åt kolv me blöd o hade loligt tillsammans….

Tänker att tillsammans är bra… det bästa faktiskt…

tillsammans