Det ryms mer sanning…

… i min äldsta dotters önskan om att alla familjer skulle ha en extra liten kromosom än vad vi anar…

När Ebba sade detta var hon tio år och menade att världen skulle vara lite snällare om alla familjer var berikade med en extra kromosom.

Det är så sant!

Vad som mer är sant är att jag tror att familjer som har förmånen att få ha en extra liten kromosom kanske blir mer ödmjuka, mer medvetna om vad som egentligen är viktigt i livet och jag tror att den där lilla kromosomen föder ett slags klokhet hos stora och små.

Jag har väninna som bor i Danmark, EmmaMaria, som har tre fina barn. Två flickor och en pojke och det är lille Alexander som är berikad med en extra liten kromosom. I deras familj, liksom hos alla familjer med det lilla extra finns sorg och ledsenhet över samhällets sätt att hantera och se på ”olika”, i deras familj finns naturligtvis oron för framtiden och i deras familj finns också den äkta glädjen och den totala stoltheten över alla familjemedlemmar, oavsett antal kromosomer.

EmmaMarias äldsta dotter Victoria är 11 år och klok – så klart!
Hon sade till sin mamma häromdagen:

– Mamma, är jag normal? Eller är det min lillebror som är normal? Ibland undrar jag…

Och visst kan man undra?

Vem är normal…?
Vem har rätt att avgöra vem som är normal…?
Finns det ens något som kan kallas normal…?
För i så fall finns per automatik något som kan kallas onormal…
Och vem är onormal…?

Jag vet att även EmmaMaria undrar…

EmmaMaria är yogainstruktör på sitt eget företag, Lille Yogahus, och hade tidigare den dagen undervisat 13 tonåringar mellan 13 och 18 år med diagnoser inom ADHD- och Autismspektrat. Hon undrar vem som är normal eftersom det hon såg var 13 tonåringar med samma hopp och samma drömmar för världen och dem själva som alla andra tonåringar. Dessa tonåringar kämpar med samma problem som alla andra tonåringar.

Så klart att hon undrar…
Så klart att vi andra undrar när vi tar del av hennes berättelse…

Vem är normal?
Och vem bestämmer?
Vi är alla här för att fylla ett syfte…

Jag tänker också att alltför många får en diagnos idag, på gott och ont.
På gott för att man plötsligt om man fått en diagnos har rätt till hjälp och stöd som man inte har annars.
På ont därför att diagnosen kan komma att bli vem man är – i andras ögon.
Ingen liten människa är sin diagnos, även om du har en…

Oavsett om någon har fått diagnosen Downs syndrom, ADHD, Asperger, Autism eller något annat så är vi i första hand flickor och pojkar som tycker om att spela fotboll, rida, gå på gymnastik, cykla, grilla korv med sin pappa, baka med sin mamma eller vad det nu kan vara – ingen är sin diagnos och alla är vi människor som förtjänar godhet, snällhet och respekt för just den man är…

Vi är faktist alla här för att fylla ett syfte…

♥

bäst