… känner jag mig så tacksam för människor omkring mig…

 

 

Människor som med små gester ger lilla H hennes självklara plats, människor som visar att de uppskattar och tycker om lilla H, människor som egentligen inte befinner sig i lilla H:s närmsta krets men som ändå engagerar sig och visar omsorg om finaste lilla H.

 

Dessa dagar känner mig varm inombords, jag känner mig tacksam och jag känner att livet nog kommer att bli bra för älskade lilla Hedvig. Min absolut största oro inför Hedvigs framtid är nämligen att människor runt omkring henne inte kommer att vara snälla emot henne. Min största skräck är att hon blir utsatt för elakheter, elakheter som hon förmodligen inte kommer att förstå varför de är och som hon sannolikt inte kommer ha verktygen för att slå tillbaka och hävda sin plats här på jorden.

 

Den oron och den skräcken äter upp mig emellanåt. Det är då ds-deppen slår till. Så hårt slår den till varje gång, hårt och skoningslöst och oftast när jag är som minst beredd på den. Det är i de lägena jag önskar att jag inte var en grubblare. Jag önskar att jag istället kunde tänka att jag tar tag i det då det händer och framför allt om det händer.

 

Men jag funkar inte så.

Jag funkar så att jag grubblar och oroar mig så att jag blir trasig inombords.

Ibland, inte alltid.

 

Inte idag.

Idag är jag tacksam för människor jag mött, stora som små, som visar om omsorg om den yngtsta av mina skatter.

 

Först ut att göra mig tacksam var fina lilla grannpojken Kristoffer.

Han som alltid, alltid har ett vänligt ord över till Hedvig.

Idag rusade han runt i sin trädgård och letade efter en snöskyffel. Rödrosig och fin hela han!

Så får han syn på lilla H och mig som skrattandes och fnissandes byggde en snögubbe nu när det plötsligt blivit kramsnö. Kristoffer ropar tvärs över gatan till oss att vi gjort en fin snögubbe. Sedan säger han:

 

 

 

 

Jag blir så glad av dessa ord som oftast är så självklara för de flesta barn men en lyx för lilla H.

Nu var Hedvig aldrig hos Kristoffer och lekte i deras fort, vi gjorde annat sedan, men det är inte det som är det allra viktigaste. Det viktigaste är någon räknar med lilla H…

 

När Hedvig sedan pysslade med sin julklapp som hon skall ge bort till någon älskad samtidigt som hon pratar med oerhörd värme och massor av kärlek om den som skall få klappen blir jag också så tacksam. Jag vet att denne någon älskar Hedvig villkorslöst tillbaka och att denne någon alltid kommer att finnas för henne. Det skänker mig tröst på något vis, att alla dessa fina människor finns.

 

Vi bor på en liten ort, somliga skulle kalla det en liten håla.

Det har sin fördelar och det har sina nackdelar tänker jag.

För Hedvigs del tror jag att det är mest fördelar.

 

Alla, jo jag tror faktiskt att jag vågar säga alla känner till Hedvig och jag vill gärna tro att det är positivt.

Positivt därför för människor oftast hälsar på Hedvig och nästan alltid med namn. Det skänker Hedvig lite trygghet och det lugnar den oroliga mamman lite.

 

På vår lilla ort har vi en idrottshall som inte är fullt så liten.

Idag skulle Ebba spela match och Hedvig jag åkte dit för att titta.

Handbollsmatch är lika med Festis och chokladboll om du frågar Hedvig, så vi börjar där.

I caféet, med chokladboll och Festis.

 

Vid bordet bredvid oss sitter Ebbas förra tränare, Jocke, och hans fru Sofia och deras Elias.

De säger ”Hej” till mig, frågar hur det osv, så som man gör. Men till Hedvig vänder sig både Jocke och Sofia och när de hälsar på henne använder de hennes namn. Åh, hon känner sig utvald, sträcker lite på sig och svarar artigt på frågor och berättar massor av saker. Det bara bubblar ur hennes mun och jag försöker agera ”hjälp-jag” och ”översätter” det som kanske inte förstås per automatik. Inte en gång viker de med blicken från Hedvig när de samtalar med henne.

 

 Igen blir jag så glad.

Så glad att Jocke och Sofia också pratar med Hedvig och inte bara med mig.
Glad att de lyssnar på henne, ända tills hon är klar – det kan ta sin tid.

 

När vi fikat klart går vi ner till själva hallen och bänkar oss för att se på Ebbas match.

Vi hejar på SHK och Hedvig ropar och tjoar för det vilda samtidigt som hon tecknar:

 

 

 

     S                        H                      K

 

 

 

Vi har köpt en lott och vinnaren dras i halvlek.

Priset är 1 kg färska räkor. Lott nummer 100 vinner men vi har lott nummer 29.

Vinna är kul tycker Hedvig, även om priset är 1 kg räkor.

Vinnaren traskar över den tomma planen och fram till speakern, får sitt pris och går glad i hågen tillbaka.

Lilla H tar vår lott med nummer 29 och vill även hon stega rakt över planen och fram till ”gubben med mikrofonen”. Jag försöker förklara för henne att hon inte kan få någon vinst men jo, tycker Hedvig, om hon lämnar sin lott så…

 

Jag förklar igen att vi ju har fel nummer, förklarar att Hedvig inte kommer att få något pris och jag ser katastrofen framför mig. Jag ser framför mig hur hon, lilla hjärtat, lämnar sin lott och tror, verkligen tror, att även hon skall få ett pris men inte får det. Jag ser också framför mig en speaker som inte vet vad, eller hur, han skall säga och då blir det ofta så fel…

 

Då plötsligt, från glöggbordet precis bredvid oss, ropar en vänlig kvinna på Hedvig. Hon frågar om hon får se på Hedvigs lott och utbrister:

 

 

 

 

Jag blev nästan tårögd!

Från att ha sett en förtvivlad älskad liten H framför mig har jag plötsligt en strålande glad och mallig Hedvig som visst har vunnit! Pepparkaka dessutom! Så mycket bättre än ett kilo räkor! Jag tror inte att denna kvinnan har en aning om vad hon gjorde för lilla H, eller vad hon gjorde för mig. Igen kände jag en enorm tacksamhet för att människor runt oss ser Hedvig, ser henne för vad hon är och för vad hon behöver.

 

En stund senare kommer Viktor in i hallen.

 Ebbas Viktor som Hedvig säger.

Hedvig, som faktiskt inte träffat Viktor så många gånger, skiner upp och säger:

 

 

 

 

Viktor, som balanserar både en kaffemugg, en cola och en bulle i händerna ler, tittar på Hedvig och svarar ”Heeeej” med värme. Han frågar hur det är och Hedvig säger:

 

 

– Kom, sitt blevid mej…

 

 

Viktors kompis är en bit framför och jag ser hur han liksom tvekar, han balanserar ju även kompisens fika i sin hand men han kikar på Hedvig, frågar om hon vill att han ska sitta där, hon nickar ivrigt och han ropar på sin kompis och säger att de skall sitta just här! Igen blir jag så glad, varm och tacksam. Hedvig hon myser, smyger närmare Viktor och när det blir mål klappar hon händerna med extremt stora handrörelser så att hon liksom får nudda Viktors arm och ben en stund. Emellanåt kikar Viktor på Hedvig och ler, hon ler tillbaka…

 

Lycklig känner jag mig…

 

När matchen är slut får Hedvig äntligen rusa ut till Ebba på planen. Laget håller på att tacka det andra laget och skall även tacka publiken. Jag hinner tänka att oj, nu sprang hon ut för tidigt men icke. Storasyster skiner upp som en sol och tar Hedvig i sin famn samtidigt som hon tackar publiken. Resten av laget gör high five med Hedvig och jag ser att hon har en självklar plats hos dem.

 

Lycklig känner jag mig…

 

När laget går in i omklädningsrummet för eftersnack etc följer Hedvig med.

Jag frågar Ebba om det verkligen är ok och hon tittar på mig som om hon inte förstår vad jag menar, på vilket sätt skulle det inte vara ok liksom…?

 

Jag står kvar i korridoren utanför och undrar vilken plats lilla H tar där inne egentligen. Hon är ganska duktig på att ta plats nämligen, om hon känner sig hemma. Just som jag står där och funderar kommer en av tjejerna ut från omklädningsrummet och säger:

 

 

 

 

 

Ännu en gång blir jag glad, varm och tacksam.

Jag känner att Hedvig är viktig för många fler än mig och det skänker mig tröst och ro inför framtiden…

 

 

 

♥