… den 28 augusti år 2004…

 

… mötte jag din blick för första gången i mitt liv, älskade lilla Hedvig…

 

Dina ögon, mörka som djupa brunnar, plirade mot mig där du låg tätt, tätt intill mig och i samma ögonblick drabbades jag av en häftig förälskelse. Den sortens förälskelse som liksom drabbar varenda liten cell i en och som bara ens nyfödda barn kan åstadkomma. Det häftiga med den förälskelsen är att den bara håller i sig, och håller i sig och håller i sig…

 

Vi låg där tillsammans, du och jag, och bara kikade på varandra, doftade på varandra och pussade på varandra. Nåja, det var mest jag som pussade på dig i den stunden, numer överöser du mig med pussar mest hela tiden.

 

Jag rycktes ur vår magiska stund av en fråga som gjorde mig iskall.

 

 

 

 

Det var barnmorskan som undrade.

Fin?!

För en kort sekund undrade jag hur det var ställt med den annars helt underbara barnmorskan, fin?! Hur kunde hon ställa en så idiotisk fråga när jag precis fått det ljuvligaste lilla knytet på jorden.

När den korta sekunden var över spred sig en iskall kyla inom hela mig; hon visste något jag inte visste…

 

Instinktivt slöt jag mina armar runt dig, min lilla, vackra och fullkomliga bebis medan jag med gråten i halsen undrade vad hon menade? Hon, den fina barnmorskan, förklarde lugnt och sakligt och med stor värme att hon hade anledning att misstänka att du, min vackra lilla bebis hade något extra, nämligen en liten extra kromosom…

 

 

Ungefär där kändes det som att marken under mig försvann och jag försvann i ett bottenlöst mörkt hål, fortfarande med armarna hårt slutna om dig, min tredje, vackra och mycket efterlängtade lilla bebis. På några sekunder hade resten av mitt liv, resten av ditt liv, spelats upp som en film i mitt huvud. Hur skall det bli? Hur skall det gå? Finns min familj och mina vänner kvar även för dig, lilla Hedvig? Kommer någon att vända mig ryggen? Vända dig ryggen? Vad kommer lilla du att behöva utstå? Vad kommer lilla du att missa? Raden av frågor kan göras oändlig, men jag tänker inte göra den oändlig. Jag brottas fortfarande varje dag med miljoner farhågor inför framtiden och jag kämpar lika många gånger varje dag med att faktiskt försöka koncentrera mig på nuet…

 

De första åtta åren har ju gått strålande så varför skall inte resten av ditt liv bli lika strålande…?

 

Så klart att det blir Hedvig!

Du är bara så fantastisk och jag tycker det är häftigt att du, som den minsta lilla människan i familjen, är den som lär oss alla allra mest om livet. Livet som kan vara så svårt att förstå…

 

Med din enkelhet, din kärlek, din omtanke, dina monster-fasoner, dina funderingar och inte minst med alla dina klok-ord lär du oss vad som är viktigt i livet. Jag menar verkligen viktigt.

 

Tack älskade, älskade lilla H för att du valde att komma just till oss!

Vi älskar dig nu och i evighet…

 

 

Puss & kram

 

 

 

♥

 

 

 

’

1 år

 

2 år

 

3 år

 

4 år

 

5 år

 

6 år

 

7 år

 

 

8-årsbilden kommer senare idag