… som är något utöver det vanliga…

 

 

Åsa är något alldeles extra!

Den Åsa jag tänker på var Ebbas mentor under hela högstadiet och jag har aldrig träffat maken till underbar och fantastisk både lärare och människa! Åsa är så underbar att Ebbas lillebror Ludvig i sexan önskade att gå om ett år för att också få Åsa som mentor. Det säger ganska mycket tänker jag…

 

Under de tre åren Åsa var Ebbas mentor kom vi varandra gradvis närmare och hon har under åren som gått kommit att bli en god vän. Det är drygt ett år sedan Ebba gick ut nian och vi har bibehållit kontakten, finaste Åsa och jag.

 

Så igår var vi bjudna till Åsa på lunch och vi hade en av sommarens absolut mysigaste eftermiddagar, Ebba, lilla H och jag! Vi välkomnades i Åsas nya fina hem, vi åt en underbar lunch utomhus, vi pratade, skrattade, fikade, spelade krocket och promenerade till havet där lilla H badade.

 

Tiden flög iväg och lilla H som förvisso känner igen (men inte känner) Åsa från Ebbas högstadieår tog Åsa till sig till fullo. Hedvig kunde lika gärna sagt hundra gånger att hon vill åka hem, vägrat svara på tilltal etc men icke! Hon visade sig från sin bästa sida, stegade före oss genom trädgården och in i huset. När vi kom fram till dörren hade hon prydligt ställt sina rosa små crocks utanför dörren, hon åt upp alla pastasnäckor Åsa kokat till henne, hon tackade för maten, hon tackade för fikat och hon bad Åsa att leka med henne! Det sista är ett mycket gott betyg!

 

Varma längst in i våra hjärtan åkte vi hem, mina flickor och jag!

Då lilla H vaknade imorse så sade hon alldeles nyvaken:

 

 

– Mamma! Ida´, ida´ tänkel ja´ vi ska åka till min kompis Åsa igen…

 

 

Tack finaste Åsa för en underbar dag!

 

 

 

♥