… för lilla H att klippa håret igen…
Eller, kanske ska vi säga att det var dags att klippa håret för första gången (fast hon gjort det många gånger tidigare)? Hedvig har nämligen inte riktigt varit med på att klippa håret, hon varit med på att gå till Ahn och kamma håret, men inte klippa.
– Bala kamma mamma, inte plippa…
Så Hedvig har gått till Ahn och kammat håret.
Ahn har varit otroligt försiktig och tålmodig och jag tror att Hedvig, ända tills förra gången, verkligen trott att hon bara kammat håret. Förra gången ville hon nog tro det men det gick upp för henne att Ahn faktiskt klippte också. Efter den gången var hon mer mallig än tidigare och hon deklarerade tydligt till övriga familjen att hon minsann klippt håret.
Inför det här besöket sade jag därför att Ahn skall klippa lite i Hedvigs hår vilket accepterades.
Har Hedvig accepterat något brukar det så förbli och jag var inte så orolig att det skulle bli kaos av den anledningen. Hedvig är dessutom mallig över sitt långa hår och vill gärna vara fin i håret så nej, jag var faktiskt inte ett dugg orolig/stressad inför gårdagens besök hos frisören.
Däremot kan lilla H vägra sitt i stolen, vägra svara på tilltal etc och visst blir det mycket trevligare när ens barn, ds eller inte, bara liksom uppför sig…?!
Hedvig uppförde sig!
Åh, vad hon växt och blivit stor och åh vad jag känner mig mallig över henne!
Hon stegade kavat in i Ahns frisörsalong, sade ”Hej” högt och tydligt och klättrade sedan upp i den höga stolen.
Skynket med massa roliga figurer på accepterades utan omsvep och när Ahn småpratade med henne om ditten och datten så svarade hon varje gång! Och hon inte bara svarade på tilltal utan tog själv upp tråden och pratade och berättade saker om skolan, om familjen etc.
Aningen blyg kanske men inte mer än lite…
När Ahn sedan klippt färdigt och frågade om Hedvig ville ha en fläta svarade hon:
– Ja tack gärna…
Det tog tvärstopp först då det kom till eventuell färg i håret.
Ahn frågade om hon kanske ville ha ett rosa eller grönt hjärta sprayat i håret men nja…
Det visste jag nästan att hon inte skulle vilja. Hon tillhör den skaran som absolut inte vill spöka ut sig med röda kinder och fräknar som påskkärring, som aldrig skulle måla sig som clown och som överhuvudtaget inte ens skulle fundera på en ansiktsmålning på Mc Donald´s, Liseberg etc.
Tillhör man den skaran så kan faktiskt färg i håret kännas snudd på övermäktigt.
Men vad gör mitt lilla hjärta?
Protesterar högljutt, räcker ut tungan och surt säger att hon inte vill…?
Det hade inte varit en omöjlig reaktion men inte då, stora lilla Hedvig tittar på Ahn och säger:
– Nej tack, de äl bla…
♥
