Flitens lampa lyser…

… när överlycklig liten H tar sig an sin första riktiga läxa…

Idag kom den äntligen, den första riktiga läxan!
Riktig läxa i den riktiga läxboken, det kan inte bli bättre!

Väl hemma från fritids packade vi upp ryggsäcken med diverse vantar, en halsduk, dagboken och läxboken.
På läxboken satt en lapp ifrån fröken. En lapp som talade om att Hedvig inte varit riktigt nöjd med att bara skriva sitt namn på läxboken som skrivuppgift idag. Därför hade hon också fått göra två sidor i läxboken och fått läxa med sig hem!

Gissa om hon var mallig?!

Åh, jag tyckte det skulle bli lika roligt jag att få sitta ner bredvid Hedvig då hon skulle göra läxan!
Men jag fick inte!
Jag fick inte vara med!

– Nej gå uuuuuut mamma! Bala Ebba o jag ska göla läxan!

Lite snopet var det…
Men ok, Ebba är den mest tålmodiga man kan tänka sig och bättre pedagog kunde inte lilla H ha vid sin sida så jag svalde min förtret och gick till köket för att laga mat – allt medan jag påpekade att de tre sidorna med läxa är tills på fredag, gör inte mer än du har lust till idag, det viktigaste är att du gör det koncentrerat och ordentligt, slarva inte, etc etc…

Att jag ens bemödade mig om alla förmaningar!
Jag menar, jag känner ju min dotter, jag vet hur hon längtat efter en riktig läxa och har hon nu äntligen fått det borde jag förstått att hon skulle göra alla tre sidorna på en gång…

Hon gjorde de tre sidorna på en gång, hon gjorde dem snabbt och hon gjorde dem korrekt!

Hon är så duktig lilla Hedvig!

Ebba, som fått ynnesten att sitta med, var helt imponerad då hon kom och visade mig läxboken.
En gång hade Ebba hjälpt henne att sudda ut ett ”e” som blivit tokigt och som hon bad Hedvig göra om, annars hade hon bara suttit bredvid och iakttagit hur Hedvig läste, drog streck till rätt bild, skrev lilla ”e” om och om igen samt hur hon valde röd färg till alla cirklar och blå färg till alla trianglar.

Flitens lampa lyser sedan tidigare i det här huset med hjälp av de andra barnen och nu förstärks den i och med lilla H:s stora intresse av att lära, av att veta och av att känna att hon ”kan hälv”. Vi växer alla av kunskap tänker jag.

Nu återstår bara för mig att förklara för fröken att veckans läxa är avklarad på veckans första dag – nu vill Hedvig ha mer läxa…

♥

Idag fick jag frågan…

… hur vårt liv med lilla H ser ut…

Det var en vänligt sinnad fråga, i sitt sammanhang var den säkert befogad och nej, jag tog inte illa upp…
Jag behövde inte ta till onda ögat…

Istället kände jag hur det snörptes åt i strupen och hur jag fick anstränga mig för att kunna ge ett rättvist svar.
Att ge ett rättvist svar är i sig inte svårt:

LIVET MED LILLA H ÄR TOPPEN!
LIKA MYCKET TOPPEN SOM LIVET MED MINA ANDRA HÖGT ÄLSKADE SMÅ (STORA) BARN!

Det svåra ligger i att var gång jag skall berätta att livet med Hedvig är toppen, att det flyter på, att just hon lär oss om själva livet varje dag etc så innebär det att jag pladask hamnar tillbaka i hur jag trodde livet med Hedvig skulle bli… och jag står inte ut med att jag trodde/tänkte/var rädd för att livet skulle förändras så radikalt till det sämre…

Jag?!

Jag som älskade henne högt från första stund…
Jag som slöt mina armar hårt om detta nyfödda lilla knyte när barnmorskan berättade…
Jag som likt en tigrinna tänkte att ok, nu är det jag och mina barn mot resten av världen…

Att jag i min förtvivlan trodde att familj, släkt och vänner skulle vända oss ryggen, att de inte skulle förstå vilket under hon är, lilla fina Hedvig med sin ljuvliga extra kromosom…

Jag befann mig inte i en sådan situation idag att jag kunde tillåta mig att låta rösten brytas och tårarna rinna…
Ibland passar det inte och jag är verkligen helt usel på att skärpa mig!
Jag tillhör inte de Hollywoodliknande människorna som stilla och vackert kan låta en tår rinna längs kinderna…

Jag fulgråter!
Snorar och blir tokröd runt ögon och näsa!

Det passade sig inte idag och jag ansträngde mig och jag fixade det!
Förmodligen med mycket harklande och stort darr på rösten, men ändå…

Så för er som undrar:
Livet med lilla H är lika fantastiskt och lärorikt som med mina andra barn och nej, jag skulle verkligen inte ta bort den lilla extra kromosomen om det gick!

Jag älskar Hedvig just för att hon är den hon är och hon hade inte varit densamma utan kromosomen…

♥

Det kom ett vykort…

… till lilla H…

Vykortet kom igår, vykortet var från mormor.
På vykortet var en söt liten hund med sådana roliga rörliga ögon.
Jag ser att den söta lilla hunden ser lite lätt hysterisk ut på fotot ovan, men den är söt i verkligheten.

På kortet stod:

HEJ HEDVIG!

MÅR DU BRA?

KRAM FRÅN MORMOR

Kort och koncist, fantastiskt pedagogiskt då Hedvig tränar sig på att läsa – här och nu och överallt tränar hon, av sig själv tränar hon och jag känner mig helt förbluffad och mycket imponerad.
Jag hade inte väntat mig detta stora kliv i hennes utveckling just nu, men jag njuter av den…

Då Hedvig fick kortet i sin hand vände hon på det och läste:

F R Å N

Nu kanske du inte tycker det är så märkvärdigt, bland alla ord som stod läste hon ett ord…

Men det är märkvärdigt!
För oss är det väldigt märkvärdigt och stort!

Av alla ord som stod där plockade hon ut ett ord som hon aldrig tidigare läst och som vi aldrig tidigare har tränat på – det är märkvärdigt och stort, verkligen!

Jag känner mig så glad att det går framåt!
Det hade varit konstigare om det inte gick framåt, jag vet, men som så ofta slås jag av hur allt blivit och hur jag trodde det skulle bli. Jag minns knappt inte hur jag trodde då, när Hedvig var nyfödd, att det skulle bli. Eller, jo, det minns jag ju, men jag väljer att inte tänka så mycket på det för med facit i hand var mina tankar kring framtiden då så befängda.
En sak är i alla fall säker; jag trodde inte att hon skulle kunna allt som hon kan redan nu, 7 1/2 år gammal!

Jag är imponerad och jag är stolt!

Hon är fantastisk, familjens älskade lilla H…

♥

läsa

Kanske vi alla ”bara” är…

… en fis i rymden när allt kommer omkring…?

Av olika anledningar var lilla H med mig en stund på jobbet igår. För att få det att funka hade jag laddat med en ny målarbok, kritor OCH färgpennor (världen kan lätt rasa om liten H vill ha färgpennor och bara kritor finns att tillgå, och vice versa), Nintendo DS, iPad, clementin och Festis. Alla förutsättningar för en lyckad stund på jobbet med andra ord.

Det gick bra! Det gick bra nästan till 100% – puh…

Hedvig var så glad att få hälsa på mig på jobbet, glad över att få åka spännande glashiss högt, högt, glad att få hälsa på mina arbetskamrater, glad över att få en skrivbordsplats, ja, glad helt enkelt!

Så kommer min chef in o vill byta några ord med mig…

Hedvig blänger lite på honom, tar sig för pannan och utbrister:

– Men gå uuuuut din fis!!!

För ett par år sedan hade ingen utanför familjen riktigt uppfattat vad hon sagt och jag hade kunnat bortförklara. Det går inte längre…

Samtidigt som jag höll på att sjunka igenom jorden bestämde jag mig för att fokusera på det positiva; nämligen att Hedvigs tal numer är så ”rent” att de flesta uppfattar vad hon säger, och jag fortsätter att vara stolt över fina, duktiga lilla H…

För ett tag sedan…

… skrev jag om de fina, fina hjärtekatterna lilla H fick då hon lagade sitt hjärta…
Mimmi och Lina

Två fina hjärtekatter som Hedvig tog till sitt hjärta omedelbart och som har kommit att betyda oändligt mycket för henne. Hon ”släpar” med dem överallt!
En hjärtekatt är namngiven av den som virkat och Hedvigs små hjärtekatter hette från början Mimmi och Lina, numera kallar hon dem mest Oliver, Rasmus, Noah eller något annat som för stunden känns bra för henne.

Då jag såg hur tröstad och hur lycklig Hedvig blev över sina hjärtekatter kände jag att jag också ville virka en sådan för att skänka till ett litet hjärtsjukt barn som behöver tröst och uppskattning.
Jag berättade om min idé för Hedvig som nappade genast:

– Ja´ de göl vi mamma! Den ska vala glön!

Grönt garn inhandlades och jag började virka.
Då säger Hedvig plötsligt:

– Vilkal du till mig?!

– Neeej, den här lilla ♥-katten skulle vi ju ge till något litet barn som lagar hjärtat, precis som du…

– Ja ville inte de! Ja ville ha den hälv!

– Men…

– Ja ville ha den häääälv mamma…
säger lilla H medan ögonen fylls av tårar.

Oj, vilken lojalitetskonflikt jag hamnade i!
Min tanke var att glädja någon annan såsom Hedvig blivit glad för sina hjärtekatter.
Men jag vill ju också att mitt lilla hjärta skall få en till, just en grön, om hon så gärna vill.

Som så många gånger förr gjorde vi en deal, lilla H och jag!
Dealen är att den här lilla hjärtekatten som blivit klar ikväll, blir Hedvigs.
I dealen ingår också att jag virkar en till liten hjärtekatten som vi ger bort.

Den dealen kommer nog att funka!
Hedvig är bra på just dealer.

För säkerhets skull tänker jag att jag inte kommer att köpa garn i Hedvigs favoritfärg…

♥

Hjärtekatten

Nu vet jag säkert…

… att koden är knäckt…

Nu vet jag att hon inte alls bara läser ordbilder, duktiga lilla H, hon läser på riktigt!

I eftermiddags tog vi en tur till torget – jo, det heter så på den lilla ort vi bor på. Det går inte att kalla det för ”stan”, inte ens i sin vildaste fantasi.

Vi åkte alltså till torget, något lilla H oftast ogillar om jag inte utlovar fika eller ett besök i leksaksaffären.
Idag gick det dock bra! Jag förklarade att vi hade ett ärende till torget och hon frågade vad vi skulle göra där. Jag förklarade det också och ja, det kändes som en trevlig idé även för lilla H såhär en solig fredagseftermiddag.
 
Plötsligt går vi förbi en butik som har stora reaskyltar i fönstren.
Då stannar lilla H och ljudar högt (samtidigt som hon tecknar bokstäverna):

RRRRR EEEE AAAA

(R:en är svåra att säga för Hedvig, hon låter mest som en inbiten skåning)

– Rea stål det mamma!

– Ja! Rea står det Hedvig!

Snopen blev jag!
Visst har hon läst ord med tre bokstäver tidigare men jag har tänkt att det kanske ändå är för att det är någorlunda återkommande ord vi tränar på. Som bil, båt, hus, sol, ost etc.
Men ordet REA har jag aldrig tidigare visat henne!
Hon läste!!!

Överlycklig hoppar Hedvig jämfota på stället och tjoar:

– Ja´ kan ja´ mamma! Ja´ kan!

Och jag hoppade nästan jämfota jag med, samtidigt som jag nästan sprack av stolthet!
För visst kan hon lilla H, hon kan ju nästan allting…

♥

läsa

Lycka är…

… att få en hel påse med leksaker av finaste grannpojken…

… och i påsen hitta en stor Spiderman…

Lyckan är total!

♥

Prövar att vända vab…

… till något positivt…

Svårt, ack så svårt!

Sjuka, små barn kan ingen rå för och inte heller förutse.
Ändå tenderar sjuka små barn att generera inre stress hos sina mammor och pappor.
Galet, eller hur?
Ingen blir ju sjuk ”med flit” men ändå…
Mammor och pappor kan också tycka att den älskade lilla ”ungen” blir sjuk när det är som allra sämst i tid, som allra mest att göra på jobbet etc.

Jag har börjat nytt jobb och känner stressen ticka inom mig denna veckan då lilla H varit sjuk.
Nytt jobb, nya arbetsuppgifter, nya arbetskamrater…
Vad ska de tro om mig nu?
Att jag är en sådan stackars mamma som vabbar i tid och otid?
Jag som ofta vidhåller att lilla H extremt sällan är sjuk!
Så blir hon sjuk två gånger på samma vecka och är på planerad kontroll en gång, när jag arbetat tre veckor på min nya arbetsplats.

Hm… det känns inte bra!

Jag tvingade bort den hamrande känslan inombords imorse efter att ha talat med min chef.
Jag tvingade och motade bort den och fokuserade istället på genomförkylda lilla H.
En sjuk liten flicka måste ju få sin dag som hon vill tänker jag…

Lilla H vill mycket!

Lilla H har inte så mycket feber, om ens någon så här på eftermiddagen – vi skall ta tempen snart.

Lilla H vill att vi läser, att vi myser, att jag virkar på hennes nya lilla hjärtekatt…

Vi har gjort allt det där!

Jag föreslog då att vi kan prova lite nytt material. Eller, jag presenterade det ju inte som ”material” för då hade det blivit bakslag direkt! Jag presenterade det istället som ett nytt spel vi skulle spela och den tanken gillade Hedvig direkt, vilket är lite ovanligt för den bestämda damen.

Jag lade ut några rader med ordbilder på bordet och hade en hög bilder i handen. Hedvig drog ett kort och fick
t ex en häst. Hon skulle då berätta för mig vad hon fått och plocka rätt ordbild från bordet, d v s den det stod ”häst” på. Det gick som en dans! Hon har blivit otroligt duktigt på att ljuda och höra vad det blir för ord.

Hon prickade in alla rätt!

Hon läser!

Lite svårare trodde jag att hon skulle tycka att detta var och jag får kanske fundera på svårare ord?

På min arbetsplats har vi ”go´fika” på torsdagarna och vi turas om att ta med något smaskigt.
Idag var det min tur och igår kväll gjorde jag därför en äpplepaj som jag skulle ta med idag tillsammans med vaniljsås. Det blev ju inget med det så plötsligt står jag med en äpplepaj så här på en torsdag.
Jag förslog därför Hedvig nyss att vi skulle fika lite, med paj och vaniljsås.

– Ja älskal inte paj mamma! Ska ja ha då? Ja vet, vi bakal chåkladbollal till mig!?

– Tja… jo, det kan vi göra Hedvig.

– Nu?

– Mm, vi kan baka nu.

Så den tredje lite ångestladdade vab-dagen vänder vi strax till att njuta av en galet god eftermiddagsfika…

♥

sjuk

Det kunde varit bättre…

… men det kunde också varit värre…

Lite oroligt är det allt, att åka till Drottning Silvias Barnsjukhus för att kontrollera blodtryck, flöde samt hjärta på fina, duktiga lilla H.
Det där var en undrift om jag skall vara ärlig, det är mycket oroligt.

Tycker jag…
Jag talar för mig själv och jag tror att Hedvigs pappa mer är lite orolig.

Oroliga är vi båda för naturligtvis önskar vi att lilla H inte hade någon anledning alls att ens befinna sig i sjukhusmiljö. Vi är glada för den fantastiska sjukvård som erbjuds, så klart, men vi vill inte behöva den…

Men nu gör vi det, behöver den, och det gör oss oroliga vare sig vi vill eller inte.
Det gör pappan i familjen lite orolig för att han är så enormt bra på att lita på läkarna, på att lita på fakta. Lika bra är han på att ställa oron i proportion till problemet.

Jag är usel på allt det där och jag avundas honom!

Jag är usel på att lita på läkarna – hur skulle jag helt och fullt kunna lita på någon när det gäller det finaste jag har…?

Jag är usel på att lita på fakta – jag hittar ”om” och ”men” överallt och tycker att fakta alltid har brister…

Jag är extremt usel på att ställa min oro i proportion till problemet – Herre Gud om problemet är mitt barns hälsa så finns väl inga rimliga proportioner alls tänker jag…?!
Inte hos mig i alla fall.

När oroliga syskon frågar och undrar så lugnar jag dem på ett sätt jag önskar att jag kunde lugna mig själv på.
Jag blir faktamässig och inser där och då att jo, jag kanske förlitar mig på läkare och fakta trots alllt? Det gör jag nog, där och då i alla fall…

Kontrollen idag syftade till se om blodtrycket sjunkit efter höstens katerisering, för att se hur flödet är då blodet passerar stentet samt för att kontrollera hjärtat i stort.

Blodtrycket har sjunkit, men inte tillräckligt. Det är högt, alldeles på gränsen till vad som är för högt.
Flödet hade ett pyttepyttepyttelite lägre värde än precis efter kateriseringen. Lägre värde är bra så ja, flödet är ok.

Så säger dr A:

– Hjärtat slår dock för sakta…

– Farligt för sakta?

Hör jag mig själv fråga och jag känner den välbekanta paniken sprida sig inom mig, som en snara runt halsen…

Men nej, inte farligt för sakta och förmodligen beror det på den blodtryckssänkande medicinen.
Puh!
Den sätter vi ut nu, den blodtryckssänkande medicinen. Stiger trycket då får liknande medicin sättas in men utan denna biverkning.

Oroligt?
Mmm…

Det var min version.
Lilla H har en helt annorlunda version, som tur är.

I hennes version skuttar hon förväntansfullt från sjukhusparkeringen och in i huvudentrén. Ingenting kommer att göra ont idag och hon är ju faktiskt lovad att få leka i det roliga skeppet, och hon är lovad att få åka till Ikea efteråt. Ikea är enligt Hedvig ett av jordens paradis och där serveras man dessutom köttbullar, potatismos, sås och lingonsylt – hur skulle dagen kunna bli annat är alldeles kanon?!

Efter att ha lekt i skeppet traskar vi med syster B in på hennes rum och utan problem får hon kontrollera blodtrycket. Sedan vill syster B sätta blå klisterlappar på hela magen – det vill inte Hedvig. Som vanligt ser lilla H till att bli chef och säger så bestämt hon kan att doktor A minsann ska sätta ”klistermärkena”. Syster B ringer till doktor A som kommer kilande och visst kan han sätta klisterlappar, inga problem.
Både EKG och ultraljud går som en dans och när doktor A föreslår att de två skall springa ikapp i korridoren med löparbanor, ja men då är ju Hedvig toklycklig!
De springer ikapp, ”försten till mamma vinner”, och Hedvig vann – så klart!
Hedvig valde en gummianka i presentlådan, en grön, och berättade glatt för doktor A att hon minsann skulle till Ikea strax och äta köttbullar.

Till Ikea kom vi, köttbullar åt hon, glass fick hon och hem åkte vi.

Hedvig har haft en toppendag!
Hos mig gnager oron…

♥