Idag har de konfererat…

… om lilla H…

Eller… de (läkarna på ♥-mottagningen på Östra) har konfererat om förträngningen lilla H har på sin (antagligen) pyttelilla aorta-båge…

Tänk, för sju år sedan visste jag inte vad en aorta-båge var, än mindre visste jag att vi alla har en sådan och allra minst visste jag att man kan drabbas av en förträngning av den!

Fast nu vet jag…
Jag vet att vad det är, jag vet att vi alla har en sådan och jag har blivit varse att man kan ha en förträningning av densamma vilket kan leda till högt blodtryck vilket man i sin tur måste åtgärda…

För ganska precis ett år sedan upptäcktes en förträning av aorta-bågen hos lilla H.

Ett slag i ansiktet var vad det var!
Åh, det gjorde så ont!!!
Vi som efter den lyckade hjärtoperationen fått veta att vi skall se Hedvig som hjärtfrisk fick plötsligt veta att hon har för högt blodtryck, orsakat av en förträngning i aorta-bågen…

Hmm…

Visst, hon är ju fortfarande hjärtfrisk!
Det är inte hjärtat som bråkar med oss igen – tack och lov!

Men i alla fall…
En aorta-båge är inte att leka med tänker jag…

Läkaren säger till mig att det inte är någon akut fara, det är bra!
Det måste jag förlita mig på!
De besitter ju expertiskunskap, jag betvivlar inte det ett ögonblick!

Men… det är min lilla flicka det handlar om, jag är orolig i alla fall!
Vaksam på varje förändring, både de som är relevanta och de som förmodligen istället kan kopplas till ”normal” trötthet/utmattning/svettning etc…

Paniken blev stor då lilla H för några veckor sedan, inte ens sju år fyllda, säger:

– Mamma, ja hal ont i blöstkoljen…

Alltså… då befann jag mig några mil hemifrån och visste inte om jag skulle åka hem eller bli hysterisk och åka till barnakuten?!

Jag valde att resonera med mig själv; se till allmäntillstånd etc.
Allmäntillståndet just då var på topp; ett helt Happy Meal med Chicken Nuggets i magen, träffat pappa på lunch, fått nya gympakläder – dvs glad, lycklig och pigg liten H.
Det sista, ”pigg”, gjorde att jag valde att åka hem och ha koll istället för att balla ur och bli tokhysterisk…

Gudskelov har denna kommentar om ”ont i blöstkoljen” inte kommit igen… även om den förföljer mig…

Idag kom samtalet från kardiologen.
Ett samtal jag tänkt mig på måndag, tisdag eller möjligtvis onsdag nästa vecka.
Jag hade precis hämtat Hedvig från fritids, vi hade satt oss i bilen och då ringer det!
Dolt nummer!

Jag avskyr verkligen dolt nummer!
Varför vet jag egentligen inte… antar att jag gillar att ha koll helt enkelt!
Först tänkte jag inte ens svara!
Jo, det är sant!
Så kom jag på att jag några timmar innan skickat ett sms till Hedvigs pappa om att han måste svara i telefon oavsett nummer/dolt nummer OM det skulle vara från ♥-mottagningen…

Så jag svarade…

… och jag blev helt kall, svettig och darrig då hon sade vem det var…

Jo, de hade konfererat om Hedvig idag och var överens om att något måste göras.
Inte akut, men ändå…

Det är bra, jag vet ju att det är bra!

Men jag är rädd – förtvivlat rädd…

Hon, läkaren, säger att jag inte skall vara det – men jag är det ändå!

De säger att Hedvig skall sövas, att de skall gå in med en kamera för att se om de behöver ”spränga” förträngningen eller inte. Om de anser att ”sprängning” är det bästa så sker det under samma sövning.
Är det inte aktuellt idag kommer lilla H följas med kontroller för eventuell senare sprängning.

Gott så!

Eller?

Jo, men jag är ju så tacksam att de finns, att de räddar lilla H:s liv, igen liksom, men i alla fall…

… jag är så rädd…

♥