Att se det stora…

… i det lilla är Hedvig expert på!

Det också, skulle jag vilja tillägga!

Lilla H besitter en avundsvärd förmåga att leva i nuet utan att för den skull vara omedveten om dåtid och framtid.
Hon har enorm koll på vad som skett och vad som komma skall.
Jag tror att hon har behov av att ha kontroll, för att få struktur i sitt liv.

Men hon lever i nuet, hon är i nuet, det är nuet som är viktigt för henne och nuet som gör henne glad, lycklig, orolig, ledsen, olycklig eller vad det nu må vara.

Jag är dålig på att vara i nuet!
Jag är oftast någon annanstans i tanken och funderar ibland över vad jag missar…
Jag menar, nuet kan vara något som gör mig glad och lycklig men om jag hela tiden är ett, två eller tre steg framåt i tiden – kanske grubblar på något jag är orolig för som eventuellt kommer att ske – ja men då missar ju jag det härliga lyckliga nuet….

Utöver det har jag då lagt en hel del energi på att oroa mig för något som kanske inte ens inträffar…

Det är ju galet dumt gjort av mig får jag säga.
Men jag försöker!
Jag försöker verkligen att lära mig av lilla H:s totala närvaro.

I lördags hade vi en fantastiskt skogspromenad lilla H och jag.
Faktist riktigt härlig och detta trots att jag egentligen inte tycker så mycket om att vara i skogen.
Ooops… så får man kanske inte säga?
Att man inte trivs i skogen…?

Jag har inget emot skogen som är vacker och trollsk, men jag tycker inte om att vara där.
Tänker att det beror på att jag snörvlar och nyser, det kliar i både näsa och ögon och det är faktiskt inte något vidare…

MEN promenaden i sig var underbar och som alltid känner jag att jag lär mig så otroligt mycket av Hedvigs reflektioner kring saker och ting.
Att hitta en koja någon annan har byggt gav upphov till en rolig variant av ”Mamma-Pappa-Barn” där Hedvig var pappan, jag mamman (hur skulle jag kunna vara något annat liksom…?) och där barnet…
Ja, vart var barnet? frågade jag.
Efter en stunds funderande sade Hedvig:

– Äh, vi lekel bala mamma-pappa! Barnet äl i stan med sin sina kompisal…

Jag anar att ”barnet” som var i stan i Hedvigs värld jämfördes med storasyster…

När vi hade lekt mamma-pappa stötte vi på ett märkligt träd som hade växt och format sig efter ett berg.
Man fick titta högt för att se detta och jag gjorde Hedvig uppmärksam på vad jag såg.
Medan jag stod där och tänkte att det var märkligt att ett träd kan ”platta ut sig” så där för att berget var i vägen, och sedan fortsätta växa rakt upp i himlen!
Det var ju vad jag såg…

Hedvig däremot, hon tittar upp, skrattar till och säger:

– Titta mamma, tlädet o bäljet klamas mamma! Va mysit de hal….

Ja men så klart, trädet och berget kramades och hade det mysigt – det var vad Hedvig såg…

Vi knallar vidare och hittar en pinne som jag tänker är bra att använda till en slangbella om man nu skulle vilja göra en sådan. Jag visar den för Hedvig som inte alls ser möjligheterna till en slangbella; hon ser bokstaven ”Y” och börjar glatt rabbla de ord hon kan som börjar på ”Y”, så som ”yxa” och ”Yvonne”.
En rak pinne blev ”lilla l” och lade hon till en kotte ovanför blev det ”lilla i”…

– Mamma! Hela skogen hal många stävel (bokstäver)…

Skogspromenaden var här och nu!
Jag är imponerad av Hedvigs förmågor som så många av oss tappat längs vägen.

Jag skulle så gärna vilja se världen på samma sätt som Hedvig gör…

♥