I förrgår antog jag en utmaning…

… och talade på ett seminarium i Riksdagen…

Gudarna skall veta att jag inte är någon talare av stora mått men erbjudandet som jag fick kändes alltför viktigt för att tacka nej till.
Det hade varit egoistiskt av mig att tacka nej och det hade varit ett svek mot lilla H och alla hennes små kompisar; Max, Viktor, Alva, Felix, Olivia, Filippa, Samuel, Amanda, Emil…. etc.

Gemensamt för dessa små kompisar är att de alla är förärade med en extra liten kromosom.

Seminariet ”Mänskliga Rättigheter och Samvetsfrihet” anordnades av program-kommitéen för ”Forum för familj och Människsovärden”. Jag blev tillfrågad av Ja till Livets generalsekreterare om jag kunde tänka mig att komma och berätta om lilla H, om vårt liv med henne och framförallt om vår stora kärlek till henne.

Efter att nyligen ha läst om den i Danmark mycket aktiva bortsorteringen av ofödda barn med Downs syndrom – vilket dessutom presenteras med segervittring – var svaret på frågan inte så svårt.

Jag tackade ja utan att blinka!

Hur skulle jag kunna göra annat när jag önskar att hela världen kunde få ta del av lilla H och lära sig lite snällhet och godhet genom hennes existens.

Olika människor fanns representerade på seminariet.
En annan mamma, Anna, vittnade även hon om den otroliga tillgång människor med Downs syndrom – liksom alla människor – är i samhället.
Där var en jurist, Roger Kiska, som såg att Sverige tyvärr ligger långt efter de flesta andra länder i frågan om människors rätt till livet.
Är inte det märkligt tänker jag?! Sverige som ofta anses som en förebild på många områden – jag skäms lite över landets inställning till olikheter! Inställningen gör mig ledsen…
Luca Volonté talade om Europarådet.
Stefan Swärd om abortlagens historia.
Där var fler intressanta talare och seminariet som helhet var mycket lärorikt!

Mitt i detta fanns då jag…

Jag, som fick äran att inleda seminariet efter det att Tuve Skånberg hälsat välkommen!

Jag är verkligen ingen van talare och var nervös, väldigt nervös till och med!
Jag försökte hålla en distans till vad jag ville förmedla – skulle jag delgett dem till hundra procent vad jag känner för lilla H, hur tacksam jag är för hennes existens etc så hade jag fått en klump i halsen…

Skall jag en enda gång i mitt liv tala i Riksdagen vill jag ju inte stå där och snörvla och hulka!
Jag gråter inte så fint, så som de gör på film, utan jag blir rödögd och eländig och hämtar mig inte på en bra stund.

Istället försökte jag med lite distanserad sentimentalitet förmedla hur tacksamma vi i min familj är över att lilla H har valt att komma just till oss! Hur mycket hon ger och ger av sig själv till oss, hur mycket hon lär oss varje dag genom sin blotta existens, hur mycket vi andra i familjen vuxit som människor genom de erfarenheter Hedvigs existens gett oss.

Jag ville förmedla till de som lyssnade att lilla H genom sina kloka slutsatser och resonemang faktiskt är en stor förebild för alla i min familj. Jag ville få dem att förstå att lilla H är precis som andra barn; hon tycker om att göra samma saker som andra barn, hon blir glad respektive ledsen för samma saker som andra barn. Ibland gör hon saker på sitt eget lilla vis, men hur kan det vara fel?
Det viktiga måste väl ändå vara att Hedvig lever ett fullständigt värdigt liv, ett lyckligt liv, ett liv med med- och motgångar precis som alla andras liv?

Mitt huvudsyfte med att tala i detta seminarum var att få åhörarna att förstå att vi på inget sätt vill vara utan lilla H, att även Downs syndrom måste få ingå i begreppet mångfald, att världen skulle bli lite snällare om det finns några extra kromosomer här och var…

Att de som deltog i seminariet blev berörda, rörda och tårögda väljer jag att ta som en komplimang.

De handslag och de kramar jag fick då seminariet var slut tolkar jag som att de alla förstått mitt budskap…

♥

 
Hedvigs jultomte, med röd luva och brun säck, placerad bredvid
en grön julgran med gul stjärna i toppen och röda julklappar
under granen.