Nu tycker jag att vi…

… tar och slår hål på ännu en fördom…

Nämligen den att människor med Downs syndrom har en stor tunga.

Har man Downs syndrom har man inte stor tunga!

Tungan – liksom det mesta – är precis som hos oss med enbart 46 kromosomer.

Dock är tungan – hos oss alla – en enda stor muskel och gemensamt för människor med den extra lilla kromosomen är att de har lägre muskeltonus – även det i varierande grad naturligtvis.
Med lägre muskeltonus menas att man är lite slapp/svag i musklerna.

Naturligtvis genererar detta svårigheter med talet – i varierande grad.
Vissa har väldigt svårt att få till ett fullt förståeligt uttal, andra klarar det jättebra.

Med lilla H är det så att hon pratar bra.
Ordförrådet är enormt och uttalet blir bättre och bättre.
Med vissa ord stångar jag mig blodig för att lilla H skall få till ett bra uttal och jag kan liksom inte förstå hur jag skall göra för hon skall lära sig?!

Å´ andra sidan vet jag av tidigare erfarenhet att hon rätt som det är bara kan det.
Övning ger färdighet!

Potatis är ett sådant ord!

Lilla H säger ”kopatis” när hon t ex berättar vad hon ätit till lunch. Likaså säger hon ”kopatismos”.

Vi klappar ofta stavelserna i ett ord som är svårt att säga. Detta för att hon lättare skall kunna höra, visualisera och minnas ordet. Klappar man ordet ”potatis” blir det:

po (klapp) ta (klapp) tis (klapp)

Klappar Hedvig med mig och vi säger varje stavelse för sig så säger hon:

po – ta – tis

Jag berömmer och talar om att hon är duktig och hon svarar:

– Ja jag kan säga kopatis….

Så var vi tillbaka på ruta ett…
Tålamod, tålamod…

Framsteg har dock gjorts eftersom hon då hon var liten bara sade ”patis” om potatis.

Då är väl ”kopatis” att betrakta som ett stort framsteg tänker jag och hyllar ännu en gång min duktiga älskade lilla dotter…

♥

ord