Varför längtar man mer…

…när någon är långt bort?

Förra veckan hade vi i familjen förmånen att få ha fina, spanska Anabel boende hos oss.
Ett utbyte som Ebbas spanskalärare ordnat!
Suveränt!

Det var ”tätteloligt” att ha ännu fler tonåringar i huset!
Vi fick höra ännu mer skratt, fniss och flams än vad vi brukar – jag njöt av det…

Så i måndags skulle plötsligt Anabel åka hem till Spanien – och ta med sig Ebba!!!

Vilken chans! Vilken möjlighet! Vilken lycka för Ebba, och därmed för mig…

Men vad tomt det blev!

På något vis än mer tomt än då Ebba åker till sin pappa…

Varför?
Jag tror det är avståndet…!

Att hon rest låååångt bort – utan mig!
Att hon flugit flygplan till Spanien – utan mig!

I måndags eftermiddag innan Ebba reste skyndade vi oss att göra massor av ”vanliga” saker:

Vi drack kvällste tillsammans – fast klockan bara var fyra…
Vi fikade tillsammans – som vi absolut inte gör varje dag annars…
Ebba lekte med Hedvig som en tok – de hade inte hunnit leka så mycket under Ebbas intensiva vecka…

Det var några härliga timmar innan Ebba reste iväg!
Sms:et 01:09 där det stod att de var framme och att allt var bra var skönt att få – jag sov med telefonen under kudden….

Tack gode Gud för 2000-talets kommunikation!
Vi har både sms:at, pratat, chattat och mailat och jag vet att hon helt enkelt har det bäst!

Så härligt att höra henne skratta i telefonen igår kväll, lika härligt var det att höra alla andra svenska och spanska ungdomar skratta och flamsa i bakgrunden!

Vi längtar alla efter dig Ebba och ser fram emot att höra om allt spännande och roligt du varit med om när du kommer hem! Lite avis är vi också på dig som får denna otroliga erfarenhet 🙂

På måndag möter vi dig…

♥