Klockan är strax efter sju och vi drar till fjällen…

… med en superpigg laddad liten H…

… och med…

… tre supertrötta tonåringar…

De två föräldrarna med alldeles för lite sömn i kroppen får inte vara med på bild…

När lilla H föddes fick jag för mig att hela mitt liv skulle ändras…
Det gjorde det ju i och för sig, men jag trodde att den extra lilla kromosomen skulle inskränka vårt liv. Att vi inte längre skulle kunna göra samma saker som tidigare, t ex trodde jag inte att hela familjen längre skulle ha behållning av en skidsemester. Eller jo, behållning visst, men på så olika villkor…
Jag fick för mig saker som att lilla H aldrig skulle kunna lära sig åka skidor t ex.

Så dumt!
Så urbota dumt tänkt!

Klart att Hedvig kan åka skidor!
Hon är dessutom duktig!
Det tar längre tid för henne att lära sig än vad det gjorde för hennes syskon, visst, men vad gör det?!
Hela lilla H:s uppenbarelse har lärt oss att skynda långsamt och det är ingen nackdel som jag ser det.
Att skynda långsamt i livet är något jag intensivt försöker tänka på, jag tror nämligen att det är bra att dra ner på tempot i livet, att stanna upp och njuta av här och nu…
Jag är lite dålig på just det!

Förra året åkte Hedvig skidor i såväl barnbacken som i de större backarna.
Mellan våra ben, ”hängande” över en stav – men hon gjorde det!
Liften gick galant, också den ståendes mellan våra ben – men hon gjorde det!

Det skall bli spännande att se hennes utveckling i skidbacken i år jämfört med förra året!
Vad överraskar hon oss med i år?

Hela familjen, pigg eller trött, ser fram emot en härlig vecka i Sälen.
Vi hoppas på lagom kyla, mycket snö, bra skidåkning, blå himmel och sol!

Jag själv ser nog allra mest fram emot att vara tillsammans hela familjen!
Tillsammans sådär på riktigt ni vet; gemensamma måltider, mys i soffan på kvällarna, sällskapsspel, skratt…

♥

tillsammans