Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag…

… något oväntat, ofattbart händer och man undrar hur stark människan är egentligen…

Förra veckan drabbades vänner till mig av en tragedi utan dess like.
Många är vi som som sänt tankarna till dem varenda sekund under de sensate dagarna.
Många är vi som bett till Gud för deras skull, vare sig vi tror på Gud eller inte.

När något traumatiskt händer i ens närhet är det som något slags wake-up call.
Plötsligt blir man intensivt medveten om allt fantastiskt man har, intensivt medveten om vad ens familj betyder, intensivt medveten om att man inte skall någonting för givet här i livet.

Det är å´ ena sidan olustigt att det skall behövas tragedier för att man skall förstå, verkligen förstå menar jag, hur mycket man har att vara tacksam över. Å´ andra sidan kan man kanske inte gå runt och vara toklycklig för allt precis hela tiden, det är kanske att begära för mycket…?

Jag tänker att jag i resten av mitt liv skall försöka att gå omkring och åtminste vara smålycklig mest hela tiden, för allt jag har att vara lycklig över. Tragedier som drabbar en själv eller någon i ens närheten kommer alltid att vara som ett slag i magen, det är nog ofrånkomligt, men jag tänker i alla fall försöka att välja att se allt gott, allt fint i livet…

I lördags sken solen från en klarblå himmel och jag kunde inte annat än att ta det som ett tecken för att allt kommer att bli bra för mina vänner och deras fina pojke. Solen sken för honom, det är jag säker på!

Lilla H känner inte denna pojken, men hon kommer att lära känna honom snart, det känns viktigt för mig!

Jag tänker att han skall få ett alldeles eget persontecken – och det skall vara ”sol”…

Alla mina tankar och allt mitt hopp till finaste vänner…

♥

   sol