Idag behövde vi proviantera! Det kan vara olika lätt/olika svårt beroende på hamn men eftersom vi nu för första gången slussar för det vilda i Dalslands kanal istället för att susa upp och ner längst västkusten har vi ju inte en aning om vart vi kan proviantera/hur långt det är att gå/om vi kan ta gummibåten etc. Väl inne i Håveruds hamn äter vi lunch, solen skiner så jag och fyra barn bestämmer oss för att ta en promenad till Konsum – enligt löfte från Turistbyrån är det 1,5 km. Baggis! Det knallar ju även lilla H utan att blinka! Vi gick o gick o gick o gick…. Vi gick lite till o lite till. Jag ångrade lite att vi inte gick till Minilivs alldeles nära men tja… vi skulle ju handla ganska mycket så… Vi gick lite till o lite till…  Jag frågade en liten flicka på sådär fem/sex år om hon visste vart Konsum låg? Jo, det visste hon…. ett tandlöst leende mötte mig. jag frågade om hon visste hur man gick dit och jo, det visste hon! Samma tandlösa leende log mot mig. Jag gjorde ett sista försök o frågade om hon kunde berätta för oss hur vi skulle gå för att komma till Konsum och jo, det kunde hon förklarade hon fortfarande leende! -Det är det vita huset med röda tegelpannor, sade hon och pekade  mot ett hus en bit bort. Vi gick till detta Konsum som jag förstått var den ”stora” affären och jag fattade ingenting! Den var bra mycket mindre än lilla Tempo hemma i Stora Höga!!! Utbudet fick mig att undra varför vi gått säkert tre kilometer för denna affär…. Kändes som om utbudet i Minilivs intill båten hade kunnat mäta sig med Konsum utan problem! Men ok, jag plockade ihop vad vi skulle ha, lät barnen välja varsin glass, höll på att glömma att betala, packade kylvarorna i två påsar som jag gav pojkarna i familjen med uppdrag om att gå före tillbaka till båten och dess kylskåp. Lilla H smaskade på sin Piggelin, det började regna så vi tog på en jacka… Ebba och jag märkte att hennes steg blev alltmer långsamma och lilla H själv blev allt tystare… Hon var så trött i sina små ben!!! Ebba och jag kände en lätt panik över alla kilometer vi hade kvar att gå men lockade och försökte, vi turades om att bära liten H och vi peppade varandra om att nu så, nu var det nog inte så långt kvar etc etc. Till sist gav vi upp! Vi satte oss på en liten udde och ringde efter husets/båtens pappa! Vi bad honom att komma och hämta oss, inte en meter till orkade lilla H och jag lovar; lat är det sista den lilla fröken är – orken räckte helt enkelt inte! Vi satte oss på udden och medan vi väntade på pappan kalasade vi på mandelkubb, banan och mariekex – vi hade ju trots allt varit och handlat! Pappan och gummibåten kom och lycklig var lilla H då hon sjönk ner på botten i gummibåten för det är ju ”tätteloligt” att åka gummibåt… ♥