Dalslands kanal med alla miljoner slussar kräver sin man! Första semesterveckan, då vi slussade uppåt, var vi sex ”besättningsmän” ombord. Duktigare blev vi för varje sluss o efter ett par dagar flöt allt på utan att vi ens behövde kommunicera om vem som skulle göra vad. Som person funkar jag, tyvärr, så att jag alltid grubblar på framtiden. Ofta handlar det om eventuella problemfyllda situationer som kan komma att uppstå. Helt galet att hålla på så, jag vet! Jag lägger så mycket onödig energi på eventuella problem – så också denna gång… Jag grubblade på hur vi, lilla H, min man och jag ensamma skulle lösa slussandet efter det att mormor hämtat de stora barnen, åh vad detta grubblande sysselsatte mitt huvud många timmar sammantaget! Även denna gång helt i onödan – naturligtvis! För det första var det väldigt mycket simplare att slussa neråt (även om uppåt inte var ett problem men kunde varit med liten H som matros), för det andra bestämde sig liten H för att agera hjälpreda! Jag bad henne att sitta still då vi skulle slussa, ville ha henne fast i den karbinhake vi har i båten – en anordning gjord enbart för den vilda lilla H. Hedvig frågade varför o jag förklarade att pappa och jag måste hjälpas åt med slussandet nu då Ebba, Ludvig och Gustav inte längre är med. – Men, sade Hedvig, ja’ kan hjälpa dig mamma! Ja’ äl tätteduktig!!! Och det var hon ju – så klart!!! Höll i tamparna och vinkade till åskådarna som om hon aldrig hade gjort annat…. ♥