En sorglig realitet…
… som blir allt tydligare…
I söndags började lilla H på gympan igen efter jullovsuppehåll!
Härligt!
Glad, mer än glad, i hågen traskade hon iväg till gymnastiksalen tillsammans med sin pappa!
Gympapåsen var med, i den fanns gympaskor, där fanns vattenflaska och där fanns clementin…
Oftast är det jag som går på gympa med Hedvig och likaså på barnkalas och jag har kanske träffats av den sorgliga insikten oftare än lilla H:s pappa… Även om man vet om det, även om det finns i bakhuvudet, så slår det så hårt i hjärtat då man än en gång konstaterar hur det är…
Jag pratar om skillnaden mellan mitt lilla ljuvliga barn med den lilla extra kromosomen och andra lika ljuvliga barn utan den lilla extra kromosomen. Skillnaden blir allt tydligare för varje år som går…
Skillnaden är att lilla H inte är lika snabb…
Lilla H gör inte lika snabbt…
Lilla H pratar inte lika snabbt…
Lilla H förstår inte lika snabbt…
Men lilla H gör…
och lilla H pratar…
och lilla H förstår…
Jag känner mig arg för att allt skall gå så snabbt!!!
När de kom hem från gympan var min man lite sorgsen och lite beklämd…
Även om alla barn sitter i ring i samlingen upplevs lilla fina bästa H som lite ensam…
Vid uppvärmningens övningar upplevs lilla fina bästa H som ett steg efter…
Vid de olika stationerna på gympan upplevs lilla fina bästa H som lite långsam…
Jag tror – än så länge – faktiskt att vi som finns nära kring lilla H upplever det som mer ledsamt än vad lilla hjärtat själv gör… Men jag ser också emellanåt att hon förstår att hon inte kan lika snabbt men hon förstår inte varför hon inte kan lika snabbt…
Jag såg på Hedvigs pappa att det berörde honom illa resten av dagen och jag förstår det, jag förstår det så innerligt! Vid snudd på samtliga kalas lilla H är på numer känner jag så – men Hedvig är fortsatt lycklig ännu och det är ju det viktigaste!
Vi enades om att då detta ”ändå” är sista terminen på just denna gympan så får vi i höst leta upp en annan gymnastik som passar just vår lilla flicka…
Jag vet en stor gymnastikförening några mil bort som har en grupp för enbart små underbara flickor och pojkar med den underbara extra lilla kromosomen…
… Jag tror det blir bra både för lilla H och för oss…
♥
Du skriver så fint! Blir så vemodig…
Jag skulle vilja vara förberedd på allt detta sorgliga, jobbiga som jag vet att jag och lilla A kommer att vara med om i framtiden. Men det kan man väl aldrig förbereda sig på??
Liten H är världens finaste tjej!
Kramar
Alla är vi olika och alla har vi våra styrkor och svagheter. Men alla är lika värdefulla! Jag kan själv bli lite ledsen över att vår lilla stjärna med den extra lilla kärlekskromosomen inte hänger med de andra. Men samtidigt tänker jag då på hur många människor hon berör, bara med sin existens. Tack för en underbar blogg och hälsningar från lilla E som är 9 år, går i "vanlig" skola och trivs jättebra med det, mycket tack vare alla specialarrangemang som stöder henne i hennes skolarbete och den sociala samverkan med skolkamraterna.
Dina ord och meningar berör mig verkligen..
"Det som vi människor har gemensamt är bra mycket mer än det som skiljer oss ifrån. Vi är alla människor.Det som gör dig ledsen gör säker någon annan lika ledsen såsom det som gör dig glad gör någon annan glad"
varma kramar min vän och tack för en mycket fin och ärlig blogg