En skridskoprinsessa!

Igår var det måndag – den blå dagen – den lediga dagen!

Den blå dagen ställer lite krav på mig…
Skall den blå dagen bli bra för lilla H och mig krävs det att jag kommer med några roliga uppslag!
Efter två dagar hemma, den rosa dagen och den röda dagen, längtar lilla H intensivt efter dagiskompisar och efter fart och fläkt – annars blir hon, och då även jag, otroligt uttråkad. Nu är det inga stora händelser som krävs, det kan räcka gott med en skogspromenad och den kan lätt förhöjas genom att vi tar lite fika med oss t ex.

Igår fick jag för mig att vi skulle åka skridskor! Lilla H:s humör gick i topp och det blev en lång väntan fram till klockan 14 då allmänhetens åkning började. Vi åkte skridskor förra året, lilla H och jag, men då på en frusen liten damm, med skrovlig is vilket faktiskt är toppen om man är nybörjare. Det är mycket lättare att hålla sig på skridskorna om isen är skrovlig!

Jag vet inte riktigt hur det blivit den här vintern, jag har liksom glömt av att man kan åka skridskor tillsammans!
Det är ju faktiskt jättekul!

Jag tänkte nog igår att tja, vi blir nog inte så länge på isen och följaktligen tog jag inte på mig särskilt mycket kläder inför denna begivenhet – dumt visade det sig! Ishallar är mycket råa och mycket kalla!!!
Lilla H klev på isen, fast förvissad om att det här det klarar hon galant! De första 7-8 minuterna var kämpiga och jag funderade på exakt hur ont i ryggen jag skulle ha efteråt. När 7-8 minuter hade passerat ville Hedvig gå av isen och äta sin smörgås. Fine, tänkte jag, det var det! Vi hade ju kul den lilla stunden i alla fall.

Hedvig åt sin smörgås, drack lite saft och ville sedan åka igen!
Hon åkte och åkte, släppte mig naturligtvis för hon ”kan hälv” och det gick som en dans!
Eller… nu överdrev jag kanske lite, men det gick bra! Det gick långt över förväntan! Hon trillade, visst gjorde hon det, men hon kom upp ”hälv”! Hon följde intensivt några flickor i 10-årsåldern och deras vackra piruetter och vips så snurrade lilla H för det vilda. Lite i slow motion och kanske inte med ett ben vackert uppdraget men i alla fall; hon snurrade! Lycklig, lycklig tjoade hon:

– Ja kan mamma! Ja kan ja´!!!

Och visst kan hon!
Nästan allting!
Hon är ungefär som Lotta på Bråkmakargatan och jag drabbades än en gång av en omättlig stolthet över denna duktiga, kavata, lyckliga lilla flicka som är så övertygad om att hon är bäst i hela världen! Jag håller med förstås  och tänker att gott självförtroende om något, det vill jag rusta henne med i livet!

En timma och 15 minuter var vi på isen!
Jag frös resten av kvällen men vad roligt vi hade!

♥