Så slog den till igen…

… hårt, skoningslöst och som vanligt helt utan förvarning!

Jag pratar om ds-deppen… kromosom-deppen…

Den kommer på besök med jämna mellanrum och jag avskyr den!

Avskyr att den slår så hårt…
Avskyr att den är så skoningslös…
Avskyr att den får mig att tappa fokus…¨
Avskyr att den får mig att oroa mig för framtiden…
Avskyr att den ger mig dåligt samvete…
Avskyr hela himla ds-deppen…

De som inte befinner sig i liknande situation tycker kanske att jag överdriver, tycker kanske att jag har så mycket att vara glad över, tycker kanske att alla föräldrar deppar ibland etc och jag är livrädd att dessa människor tror att ds-deppen slår till och får mig att önska att den lilla extra kromosomen inte fanns hos oss, i min familj…

Så är det naturligtvis inte!

Jag skulle inte byta bort den lilla, fina, ljuvliga, extra kromosomen mot något i världen!
Den är ju en del av lilla H!
Den är ju en del av min familj!
Den har ju gett oss en ny, fantastiskt dimension av livet!

Nej, det är inte det ds-deppen handlar om.
Den handlar om oro, sorg och ledsenhet för att just min lilla flicka inte har/inte ges samma förutsättningar som många andra barn har. Den handlar om en förtvivlan över att lilla H inte har möjlighet att leka med sina kompisar utanför dagis på samma sätt som just de kompisarna leker med varandra. Den handlar om en sorg när jag försöker förklara att lilla H nog skall gå på en annan skola än den som ligger här, där vi bor. Den handlar om en ledsenhet hos mig själv när jag känner att vi många gånger står och stampar på småbarnsstadiet ännu medan de andra små jämnåriga kamraterna är traskat vidare på livets trappa. Den handlar om frustration när jag känner att jag inte kommer att räcka till och om en enorm ledsenhet och förtvivlan hos mig själv när jag känner att lilla fina H är förtjänt av en annan mamma….

En mamma som orkar mer…

Den handlar också om en stor portion dåligt samvete hos mig själv då jag känner att faktiskt inte vill leka i parti och minut, att jag vill göra andra saker också…
Jo, jag vet att för att vara en bra mamma måste man ta sig tid att göra egna saker, saker som är bra och roliga just för mig etc etc men även det blir annorlunda med lilla H!

Visst måste hon också lära sig att leka själv, visst måste hon också lära sig att jag inte alltid har varken tid eller lust att leka.
Men hon kan redan det!
Hon är till och med duktig på att leka själv!
Men hon kan liksom inte välja… hon kan inte välja att tycka att jag är tråkig, dra på sig skorna och gå till lekplatsen vi bor granne med… hon kan inte välja att traska en gata bort till sin dagiskompis…
Hon är hela tiden så beroende av mig och det är tungt att bära! Jättetungt!

Efter att ha snudd på gråtit mig igenom en hel ledig måndag med lilla H bestämde vi oss, Hedvigs pappa och jag, för att nej, nu får det vara slut på lediga måndagar. Hedvig skall få gå upp i tid på dagis!
Jag skriver ”få” gå upp i tid för för Hedvig kommer det att vara som en stor present!
Lördag och söndag hemma med familjen är kanon! Vi har alla ork och lust att leka, att hitta på saker, att titta på film tillsammans och så vidare. Så kommer måndagen; pappa går till jobbet, syskonen går till skolan, lilla H och jag är lediga tillsammans och har en hel lång mysig dag framför oss.

Men den blir inte mysig!
Inte såvida jag inte hittar på något; biblioteket, simhallen, Ikea, skogen eller något annat som Hedvig tycker om att göra. En sådan aktivitet tar ju förresten inte hela dagen heller och när vi så bara är hemma – just på måndagen- ja då längtar lilla H till dagis! Och jag förstår henne till fullo!
Jag är less på att leka efter lördag och söndag och hon är less på mig eftersom vi spenderar snudd på all ledig tid tillsammans, lilla H och jag…

Trots att jag vill arbeta mer och kommer att få göra det framöver och trots att lilla H kommer att vara lycklig över mer tid tillsammans med sina kompisar så tynger det dåliga samvetet mig enormt nu då vi bestämt oss för att låta henne få gå upp i tid…

Varför?

Jag tror att det dåliga samvetet grundar sig i att jag tycker att jag är en tämligen usel mamma som är trött på att leka med mitt barn som så väl behöver det…

Inte alla lekar naturligtvis!
Jag tycker mycket om att måla, pussla, spela spel och många andra saker men jag tycker inte om att leka samma lekar jag gjort i flera år – det gör mig ledsen liksom, att vi stampar där ännu (ds-deppen igen…). Å andra sidan lär sig även Hedvig mycket nytt hela tiden så jag är lite orättvis när jag säger att vi bara leker samma lekar år ut och år in, för det gör vi egentligen inte. Lekarna utvecklas i takt med Hedvig men det går sakta…

Nåväl… idag ska jag be om en lapp för utökad dagistid när jag hämtar min yngsta lilla skatt och jo, det kommer bli bra. Det kommer att bli jättebra för lilla H till och med och därmed även för mig!

Lyckliga barn = lycklig mamma