En riktig lugn, skön och…

… fridfull Lucia önskar Lilla H med familj…

Att vara Lucia kan kännas både ärofullt och spännande i ett litet barns kropp.
I år är Hedvig för första gången med i klassens luciatåg – på skolan.
Det är stort och viktigt, det har vi alla förstått.

Klassen har tränat och tränat, på sånger och verser, på att tända och ljus, på att skrida vackert och trippa på tå.
Övning ger färdighet och igår kväll fick vi alla syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar njuta av ett enormt välrepeterat och vackert luciatåg med en och annan improvisation.

Det är lätt att bli nostalgisk vid sådana tillfällen och jag tror inte det finns en enda luciadag som jag inte minns hur allvarsamma och förväntansfulla de varit, mina tre små fina barn.

Ebba som år efter år valt att skrida fram som vacker Lucia.
Ludvig som varit både tomte, pepparkaksgubbe och någon enstaka gång stjärngosse (det sista mest med tvång om jag skall vara ärlig…).
Lilla H som, med ett enda undantag då hon var en tomteflicka med luciakrona, också valt att vara en vacker Lucia varje år – om än att hon inte skridit fram mer än de sista två åren.
Innan dess var hon mer som en liten Lucia av turbonatur.

Men i år skred hon, koncentrerat och med händerna placerade så som hon övat in.
Och hon kände sig vackrare än någonsin, vårt lilla hjärta…

♥

lucia

1 år gammal och funderar på vad en luciakrona egentligen är…

2 år gammal och finner sig i alla fall i att ha luciakronan på huvudet…

3 år gammal och börjar få kläm på hela ”grejen”…

4 år gammal och ”tättevackel”…

5 år gammal och försöker verkligen att ”skrida” istället för att springa…

6 år gammal, ”tättevackel” och kan skrida…

7 år gammal och, enligt sig själv – och oss, fulländad som den vackraste Lucian på jorden…

♥