Skolstart…
Idag är det dagen D!
Skolstartsnervositeten kändes i hela huset igår!
Äldsta dottern börjar gymnasiet – det ÄR stort!
Ny skola, nya kompisar och naturligtvis massor av nervositet.
Sonen börjar årskurs 8 – ytterligare ett steg mot delmålet att gå ut 9:an.
Han var nog egentligen inte nervös, mer förväntansfull och kanske lite smått ångestladdad.
Förväntansfull över att träffa alla kompisar igen, ångestladdad för att han av diverse vänner och bekanta blivit matad med att just åk 8 är det jobbigaste/mest krävande året av alla.
Jag minns det nog inte så i och för sig…
Lilla dottern – som numer blir sur då man säger att hon är liten; hon fyller faktiskt 7 år på söndag – var spänd, förväntansfull, glad, nervös, tystlåten…
Hon var alla känslor på samma gång i en salig röra!
Så har vi mamman också…
Det är jag det…
Jo, men mamman var också glad och förväntansfull, hon var också spänd och lite nervös… jo, faktiskt!
Lilla H och jag stötte på patrull redan vid parkeringen; himmel vad människor och bilar det var där denna terminens första skoldag!
Så var det inte förra veckan då Hedvig skolades in!
Idag fick vi leta parkering för att till slut parkera totalt olagligt vid vägkanten.
Att göra annorlunda kan göra Hedvig lite vilsen och lite sur.
Hon blev sur!
På mig!
Fast jag inte kunde rå över situationen…
Den sura minen blev dock kortvarig, extremt kortvarig för att vara lilla H som verkligen inte är den långsinta varianten av människa.
Väl ute på skolgården kånkade hon sin stooora ryggsäck. Jo, hon kånkade och bar och ville absolut inte sätta den på ryggen. Jag påminde mig om att man väljer sina strider och lät henne därför kånka bäst hon ville.
Väl framme vid ingången till fritids och klassrumme,t som ligger intill varandra, ville Hedvig att jag skulle gå!!!
Va’!?
Så snopet!
Jag som sett fram emot att gå med in i klassrummet, installera lilla H, se till att hon skulle få det bra etc…
Men nej, gå skulle jag bestämt!
Sökte frökens blick för att få stöd för min teori om att just jag faktiskt måste gå med in och ”ordna lite”…
Fröken log (säkert lite överseende) och sade:
– Ja, men då tror jag nog att du skall gå nu. Det går ju bra det här…
Efter en snabb puss och kram och en försäkran om klockslaget då jag kommer och hämtar lilla H fann jag mig plötsligt gående mot den olagligt parkerade bilen.
Tom kände jag mig… snopen… glad över att min lilla H är trygg i sig själv… paff…
… och ja, visst rann tårarna på mig – igen…
Nu var det min tur att vara alla känslor på samma gång i en salig röra!
Jag längtar efter att få hämta min lilla H på det klockslag vi bestämt…
♥