Nya krafter, nya tag…

Efter en vecka som gått i orons och ledsamhetens tecken och där känslolivet åkt berg-o-dalbana med mig så jag knappt vetat vilket ben jag skall stå på har jag nu njutit av en helg som gett mig förnyade krafter – tror jag i alla fall… det vet man inte förrän oron och rädslan tar vid igen… Och det gör den, så mycket vet jag…

Jag tillbringade helgen på Käringön tillsammans med min man, utan barn!
Hedvig och Ludvig var hos mormor och morfar och lilla hundvalpen så de trivdes gott på sitt håll. Då färjan lade till på Käringön på lördag förmiddag var den kolossala blåsten ett faktum, och regnet likaså. Helgen har präglats av regn, blåst, promenader, underbar mat, god dryck, bastu, relax, champagne hos goda vänner… ja, och så lite fantastisk shopping förstås!

Jo, jag kunde koppla av, jag kunde koppla bort oron men jag gjorde det ytterst medvetet… Kan man det? Kan man medvetet koppla bort en hysteriskt galopperande oro?

Japp!

Jag är expert på just det faktiskt! Jag liksom kapslar in mig i en bubbla och låtsas att allt det som oroar och skrämmer mig helt sonika inte är sant! Det funkar, en stund, en dag eller två, medan man upplever något annat, något mer trivsamt. Det är naturligtvis inte en bra lösning mer än för stunden och jag är lite nyfiken på vad Freud skulle säga om min ”verklighetsflykt”…?

Verklighetsflykten fungerade i helgen också och den höll i sig under hela söndagen (där eftermiddagen tillbringades mestadels på skateboarden och med bandyklubban) och även under dagen idag. Ledig onsdag har bytts till ledig måndag och inte ett läkarbesök var inplanerat idag! Inte ens ”armtrycket och bentrycket” skulle vi mäta idag. Vi var helt enkelt LEDIGA tillsammans idag, lilla H och jag.

Vi har gått i skogen där ekollon till Hedvigs stora förtjusning utan förvarning ramlade ner i huvudet på oss, vi har byggt en koja, en mycket liten sådan som liten H tyckte skulle passa bra till rävarna, vi hittade en pinne som liknade bokstaven ”Y”, vi har naturligtvis ätit köttbullar, vi har bakat sandkakor, gungat och allt annat som hör en riktigt ledig dag till.

Men nu då… måndag kväll, lilla H har somnat och i morgon bitti innan dagis är det dags igen att mäta ”armtrycket och bentrycket”. Hur blir det då? Tänk om det plötsligt har rättat till sig?! Tänk om trycket också flytt in en bubbla och helt enkelt bestämt sig för att det där otäcka, höga trycket som visade sig förra veckan, ja det är kanske helt enkelt inte sanna siffror?! Tänk om trycket spelat oss ett spratt och nu återgår till det normala igen?! JA! Så måste det ju vara!!! Eller hur?!

Men nej… jag vet ju att det inte är så och oron har kommit på visit igen, och rädslan… Den sitter i magen, i huvudet, i en förlamande fysisk trötthet som jag inte känner igen. För drygt en vecka sedan reflekterade jag inte över hur ett högt blodtryck kunde visa sig och nu googlar jag i ett kör, på alla sidor jag hittar googlar jag om hur symptom på högt blodtryck skulle kunna visa sig på ett barn, mitt barn…

Jag hittar inga sådana symptom på Hedvig! Det är bra!
Förmodligen är hon inte så påverkad då? Förmodligen mår hon inte dåligt och det är ju toppen! Jag försöker, försöker verkligen, att hitta positiva saker mitt i allt att glädja mig åt och nej, jag ser inte allt i nattsvart. Inte alls faktiskt, jag är bara så fruktansvärt rädd…

♥