Lyckonostalgi…

Ännu en supermysig ledig dag med liten H!!!

Hon måste verkligen ha hört min tidigare klagan på att de lediga dagarna mest mynnar ut i osämja, frustration och ledsenhet för de trista onsdagarna verkar vara över – peppar, peppar…

Oavsett de är över eller om de kommer igen är jag lycklig över tredje lediga onsdagen som gått i trivselns tecken!

Idag tog liten H och jag en tur till Slottskogen.  Jag vet inte när hon var där senast och då Ebba och jag sprang ett lopp där förra veckan blev jag liksom påmind om att Slottskogen verkligen finns! Hur kan man bara ”glömma av” sådant…?

Solen sken efter frukost och vi packade matsäck med köttbullar – som är ett måste i Hedvigs liv – smörgås, bullar, frukt, saft och kaffe. Väl på plats spatserade vi direkt mot pingvinerna som var lilla H:s främsta mål – DÅ innan jag nämnt den enorma lekplatsen Plikta som senare blev ”huvudattraktionen” för dagen.

Vi ägnade oss åt att prata om djuren, om träden, om dofter etc, allt medan jag vandrade i någon slags lyckonostalgi… Det var ju här jag tillbringade minst fem dagar i veckan då Ebba och Ludvig var små! Då bodde jag precis nära Slottskogen och ja, jag var nog där fem, sex dagar i veckan. Kämpigt många gånger, absolut! Iväg med dubbelvagnen, ryggsäck på med matsäck i och sedan flera timmars promenad och lek men det var mysigt… Det där jobbiga slitet med bl a dubbelvagnen fyra trappor upp i en lägenhet  – som saknade balkong –  ja, det var ju inte det jag gick omkring och mindes idag. Jag såg liksom lilla söta lockhåriga Ebba framför mig, hur hon babblade och pratade, slängde bröd till änderna fast hon var lite rädd. Jag såg söta då mycket lilla Ludde framför mig, så full i bus hela tiden, inte ett dugg rädd för någonting någon gång!

Min lyckonostalgi delgav jag givetvis lilla H, men jag får erkänna att hon var föga intresserad när jag faktiskt inte kunde svara på just vilken sten Ebba och Ludde hoppat från, eller vid just vilken parkbänk vi satt på då (för sådär 11-12 år sedan) när vi åt lunch etc. Det gör inte så mycket att Hedvig inte intresserade sig till fullo, jag var ju där i tankens värld och njöt av minnesbilder som radades upp en och en… Nej, jag glömde inte av att njuta av Hedvigs sällskap för det! Det var ju dit jag ville komma; samtidigt som jag gick där och blev tårögd och drabbades av den där himla nostalgiklumpen i halsen emellanåt, så var ju Hedvig bredvid mig, här och nu, tjattrandes som en liten tokfia. Härligt är ordet! Nuet är härligt liksom minnen…

Efter många, många timmar hos djuren och framförallt på Plikta köpte vi en glass och strosade mot bilen. Väl i bilen säger liten H till mig:

– Mamma, tättetlåkit hal det valit!!!

Jag liksom bara ”VA??? Har det varit jättetråkigt???”

– Japp! Tättetlåkit!

– Ok… jag tycker det har varit jättemysigt och jätteroligt idag!

– Näpp! Tättetlåkit, jag vill åka hem och titta på Pippi!

Snopen och fundersam körde jag hemåt, hur kan man uppleva det så olika…?

Hemma skrev vi ut foton och satte oss för att göra Hedvigs i-dag-bok tillsammans. Då frågade jag igen om hon verkligen tyckte det hade varit jättetråkigt. Hon tittade på alla foton en bra stund, sedan på mig och så sa hon:

– Du, skoja bala! Slottskogen val tättelolig!!!!

♥