Jag är så nöjd, nöjd, nöjd!

Hedvig är en vacker prinsessa på väg till Egypten med sin låtsas-kompis Oskar!

Jag har denna veckan öppnat brevlådan med viss nervositet… Vi har väntat på skolpsykologens utlåtande ifrån testet liten H genomgått för att få ansöka om plats i grundsärskolan. Vad då? tänker kanske många, ni har ju själva valt att genomföra testet… Jo, det har vi ju, för att vi anser att liten H kommer att få bättre hjälp i grundsärskolan än i den s k ”vanliga” skolan, vi har genomfört testet för att vi tror att miljön i grundsärskolan kommer att ge Hedvig möjlighet att växa som människa, att utveckla ett gott självförtroende och ge henne den självkänsla hon så väl kommer att behöva i livet!

Men ändå… det är liksom så tufft att få svart på vitt… det är ledsamt och känns orättvist att någon annan skall bedöma mitt lilla hjärtas färdigheter, kunskap och IQ – jo för IQ mäts!!! Ingen har någonsin mätt mitt IQ och jag undrar så vart jag hade hamnat på de olika skalorna, jag som liksom ”bara” är normalstörd…?

Jag har föreställt mig att jag liksom litegrann skulle dö en smula när jag en dag skulle läsa psykologens utlåtande. Dö en smula av sorg för att någon sätter på pränt hur min lilla flicka är – utan att egentligen haft möjlighet att se hela fina lilla H!

Så idag när jag kom hem (efter en hel dags föreläsning om hur man kan prata med sitt barn om dess funktionsnedsättning) ja, då ligger brevet där! Med tre babblande barn runt mig slet jag upp kuvertet, tvärtemot hur jag föreställt mig att jag i lugn och ro, med näsdukarna bredvid, ensam skulle öppna kuvertet, läsa utlåtandet och sedan, ja, sedan var då stunden då jag skulle dö en liten smula, en liten stund liksom…

Men där stod jag, ivrigt samtalande med tre babblande barn och läste brevet samtidigt – jo. för jag är ju kvinna trots allt och kan göra flera saker samtidigt!

Jag får erkänna att jag först ögnade igenom brevet snabbt och letade efter siffrorna för liten H:s IQ… *skäms* och liksom VARFÖR gööööör man så? Eller jag, jag gjorde så i alla fall… Det är dubbelbottnat; samtidigt som jag vill, verkligen vill, att fina lilla H skall få gå i grundsärskolan så vill jag ändå inte, tycker ändå inte, att någon (skolpsykolog eller annan) har rätt att uttala sig i skrift om mitt barns IQ, skrift är oåterkalleligt… Det är med andra ord inte så lätt att göra mig nöjd men jag tror att varje förälder till ett barn med någon form av olikhet känner igen sig…

Hur som helst så är uttlåtandet – som förresten mer är skrivet som ett brev – otroligt varmt och välformulerat! Det beskriver liten H i sin helhet, precis som vi önskat! Hänsyn har tagits till olika situationer, till mina och min mans berättelser, till syskonens uppfattning och ja, hela ”brevet” handlar om Hedvig och inte ett enda ord är negativt! Han, skolpsykologen, har valt att fokusera på allt positivt som finns hos Hedvig! Säkert för vår skull, för syskonens skull men framförallt för att Hedvigs skull, för att göra henne rättvisa och jag är så glad, jag är så nöjd för detta brev som damp ner i vår brevlåda idag.

Ett utlåtande som jag trodde skulle förstöra min helg blev till ett brev som istället gjorde min fredag!

♥