Helgens höjpunkt var olika för liten H och för mig…

Helgens höjdpunkt var för Hedvig utan tvekan den maskerad hon var bjuden på! Det var två tidigare dagis-kompisar till Hedvig – som nu börjat förskoleklass – som bjöd på maskerad i söndags! När inbjudan kom stod där klart och tydligt att man inte behövde klä ut sig om man inte ville. Bra, tänkte vi, då kanske det är någon mer som backar ur i sista sekund. Lilla H älskar iofs att klä ut sig, men från att klä ut sig här hemma framför spegeln, till att trava iväg på maskerad är en milsvid skillnad. Otaliga är de gånger då Hedvig klätt ut sig för att sedan ångra sig precis när vi skall traska iväg! Vi har helt sonika snabbt fått byta om till vanliga ”kalas-kläder”.

Den här gången hade Hedvig dock laddat! Både jag och Hedvigs pappa (och kanske även hennes syskon) frågade henne – utan att vi visste om att den andre frågat samma sak – så där dumt förutsägbart:

– Vad kul! Vill du vara prinsessa då?

Jag menar, hur dum får man vara?!
Jag som är för medvetet genustänk! Bevisligen tänkte jag inte alls?! Lilla H tittade förundrat på mig och sade:

– Nä, ja vill inte vala plinsessa! Ja vill vala hölövale!

Sjörövare för er som inte förstod 😉

Några timmar senare ger hon sin pappa samma förvånade blick och samma klockrena svar! Direkt hon hade uttalat orden så kändes det ju så självklart! Så mycket Hedvig liksom! Klart hon skall vara sjörövare!!!

♥

Helgens höjdpunkt för mig var något annorlunda! Den höll på att generera ett bryt hos mig men jag lyckades vända på alltihop och kunde istället glädjas åt den enorma kreativitet och den stora initiativförmåga Hedvig faktiskt uppvisar gång på gång. Återigen en knäpp på näsan till alla som tror att människor med Downs syndrom är passiva och initiativlösa! Jo, dessa människor finns fast det är år 2010…

I lördags satt jag i soffan virkandes på en stoooor filt till Hedvig (hon älskar att bädda och bädda, både åt sig och åt Emil-dockorna). Jag hör hur liten H röjer i sitt rum, det slamrar, bankar och låter men det är inget ovanligt så jag tänker att hon nog har kul i alla fall. Kanske leker hon med sin låtsas-kompis Viktor som har figurerat i några veckor? Det är en annan Viktor som jag inte känner menar hon. Jag tror att det hos Hedvig finns en längtan efter hennes nya kompis Viktor som vi träffade i somras för i kombination med ”annan” Viktor pratas det mycket om den riktiga Viktor också.

Efter en stund kommer Hedvig ut från sitt rum och säger:

– Mamma! I mollon ska jag lesa bort med Oskal!!!

Oskar? frågar jag och missar liksom själva poängen i det hon säger… Vem är Oskar? frågar jag igen, för Hedvig har ingen kompis som heter Oskar.

– Oskal äl en annan Oskal du inte kännel mamma!

Jaha, en Oskar som jag inte känner? Ok, vart skall ni resa? frågar jag och vi diskuterar lite om huruvida Hedvig och Oskar skall åka tåg eller buss till badhuset. Jag undrar väldigt hur denna Oskar dök upp i Hedvigs liv, plötsligt och utan förvarning.

Ytterligare en stund senare kikar jag in i Hedvigs rum för att beskåda det kaos som jag ju faktiskt hört har ägt rum därinne. Jag stannar på tröskeln och bara gapar!!! ALLA tre lådor i Hedvigs klädbyrå är tömda. En lådas innehåll ligger på sängen, den andra lådans innehåll ligger ovanpå byrån och den tredje lådans innehåll hittar jag först en stund senare ovanpå leksaksbackarna…

Luften gick ur mig lite grann och jag tänkte snabbt att Ja, ja, hon har inte gjort detta för att vara dum så jag kan inte bli arg även om mitt inre fick ett spel över att plötsligt vika och sortera tre lådors rena kläder som faktiskt varit prydligt vikta och legat på sin plats… Så kul är det inte att vika tvätt!

Jag hörde hur ett uppgivet ”Neeeej” snubblade över mina läppar tillsammans med en djup suck… Varför liksom…?

– Hände mamma? hörde jag plötsligt från vardagsrummet.

– Tjaa, alla dina kläder ligger på sängen, på byrån och på leksakslådorna Hedvig… Varför har du lagt dem där?
(Observera att jag utåt sett faktiskt behöll mitt lugn och min vänliga röst)

– Määh! Jag saaaa ju att jag skulle lesa bort med Oskal! Sa ju det mamma!!! I mollon! Då måste jag packa mina klädel…

Söta lilla älskade tokiga Hedvig! Det är klart hon måste packa om hon skall resa bort med Oskar!!! Att hennes mamma fokuserat på Oskar visavi Viktor istället för på budskapet i Hedvigs ord kan ju inte hon rå för!!!

Jag kunde inte annat än att brista ut i skratt, glädjas åt och känna stolthet över hennes enorma och ständiga initiativtagande! Detta var helgens solklara höjdpunkt enligt mig och ingen, jag menar verkligen ingen, skall någonsin säga att bara för att man har Downs Syndrom så är man passiv…

♥