Liten H sitter vid frukostbordet tillsammans med sin mamma. Det är måndag morgon och såväl liten H som mamman är lite måndagströtta, lite slagna av tanken att vardagen är ikapp igen efter en skön vecka i fjällen och är således lite småtysta… Mumsar lite på varsin smörgås, pratar lite men befinner sig mest i varsin egen liten fundersam värld.

En fågel, en kråka, flyger förbi fönstret och bestämmer sig för att landa på liten H:s hustak. Mamman registrerar att detta händer då hon ser skeendet i ögonvrån men tycker inte det är så mycket att orda om utan känner att det är lugnt, kråkan får gärna sitta på hustaket.

Liten H tycker precis tvärtom (as usual liksom…) och plötsligt förvandlas måndagmorgonens stilla frukost till ett kaos, till ett inferno utan dess like!!! Liten H hoppar (jo faktiskt) ner från sin stol, springer fram till fönstret och står där, supersöt, i sitt nattlinne och sitt morgonrufsiga hår <3 Väl framme vid fönstret påbörjar hon en utskällning utan dess like, allt med sitt lilla knubbiga pekfinger ivrigt hyttandes åt kråkan. Utskällningen låter ”Näää fyy, dumma klåka! Det e mitt taaaaaaak!!! Aja baja dig dumma klåka! Flyg väg me dig…” Utskällningen avslutas med ”kom inte tillbaka, kom aldrig tillbaka dumma dumma klåka!!!!”

Mamman sitter först förstummad, sedan full i skratt, sväljer skrattet och tänker att nog kan vi väl resonera om detta lilla H och jag? Mamman frågar varför liten H är så arg på kråkan? Liten H tittar förvånat på mamman och säger igen att det är hennes tak. Ja men, fortsätter mamman, du kan väl låna ut ditt tak lite…? Ty mamman försöker ju likt andra mammor och pappor lära sina barn att man delar med sig, lånar ut etc. ”Nä” säger liten H kort och gott. Ja men, säger mamman igen, kanske kråkan är trött och behöver vila…? ”Nä, klåkan inte tlött för klåkan går inte på benen…” Nej, det förstås, men man kanske inte bara kan bli trött i benen? Kanske kråkan är jättetrött i vingarna och behöver låna ditt tak för att vila lite…?

”Nä” säger lilla H igen, ”Klåkan INTE tlött i vingarna, klåkan är flygsjuk….” Flygsjuk? utbrister mamman förvånat, hon visste inte ens att det ordet existerade i liten H:s vokabulär. ”Jaaa, klåkan är flygsjuk i vingarna och hela kloppen och klåkan måste vila lite på taket och sedan flyga till sjukhuset…” Men oj, säger mamman, då är det ju synd om kråkan då? undrar mamman… ”Mmmm, klåkan får låna mitt tak..” avslutar liten H detta tumultartade utspel.

Mamman känner en liten seger över att hon lyckats få den lilla envisa H att faktiskt tycka det är ok att låna ut sitt tak. Mamman känner dock en ännu större seger över att liten H med sin extra kromosom drog ännu en klok slutsats och överraskade mamman med ett ord mamman inte vet hur det hamnat i liten H:s vokabulär.

Mamman tänkerockså att det är en knäpp på näsan till alla som är fulla av fördomar…