Jag har funderat lite till…

… på varför jag går sönder när jag ord som ”avlösare” fladdrar förbi i mina tankar…

”Barnvakt” är så mycket lättare, mjukare och snällare att tänka…

Många i min närhet, inklusive jag själv, tycker nog att jag grubblar och oroar mig för mycket.
Jag gör ju det och många gånger till ingen nytta alls…
Onödig energi läggs på grubbel istället för på sådant som är realitet. Kanske, kanske att jag kan minska mitt grubblande en liten aning om jag lär mig leva i nuet? För i nuet är man sällan då oro och grubbel tar stor del av ens tankeverksamhet. Mindfulness kanske är ja, inte lösningen, men en liten bit av lösningen?

För ett par veckor sedan träffade jag min barndomskompis N över en lunch. Mysigt som alltid!
Vi pratade och skrattade om ditten och datten och plötsligt säger hon att hon funderar på vad hon läst här i bloggen, att jag har så svårt att tänka avlösare och hon undrar lite varför det är så svårt och vad det är som är så svårt och gör så ont…

Det var som att trycka på en knapp!
Åh, det bara knöt sig i magen, klumpen i halsen blev med ens jättestor och tårarna bara rann!
Jag uppskattar att N frågade, verkligen! Det är ju inte det som är problemet, att det är svårt att prata om menar jag. Problemet är skuldkänslorna och smärtan…

Men, vi satt där på restaurangen och tårarna trillade på oss båda och då säger N:

– Men, om jag hämtar P (N:s son som börjat förskoleklass i höst) efter skolan blir han ju sur, han vill ju vara på fritids fast han kanske egentligen inte behöver eftersom jag oftast har tiden att hämta honom när skolan är slut. Jag får ju inte dåligt samvete för att han är där fast han kunde vara hemma med mig, han vill ju vara där. Det är ju roligt för honom! Kan du inte se det så med Hedvig och en avlösare som hämtar henne på dagis en gång i veckan…?

Först tänkte jag att det ju inte är samma sak…

Sedan tänkte jag att det ju faktiskt är ganska mycket samma sak…

Varför kan jag inte bara tycka att det är ok då?

Jag tror, för jag vet ju inte, jag tror i alla fall att skillnaden i känslan hos mig är att P som jag nämnde ovan och som jag använder som ”referens” har valt själv att vara kvar på fritids medan det i lilla H:s fall är jag som bestämmer att någon annan skall hämta henne om det skulle bli så…

Valet är inte Hedvigs…

Jag tror också att just det skapar skulden hos mig, en känsla av skuld för att det kanske uppfattas som att jag inte orkar med mitt eget barn och därför lämnar bort henne en dag i veckan

Det är nu det gör som ondast!
När den känslan av skuld gör illa hela hela mig…

Jag vill ju inte lämna bort henne en dag i veckan, jag vill ju ge henne något, något annat, något roligare, något eget, något att komma hem och berätta för oss andra, något att vara stolt över…

Kloka N sade också något annat till mig som etsade sig fast i hjärtat. Hon sade att om jag ber någon annan ta hand om det bästa jag har några timmar en eftermiddag i veckan, hur skulle den personen kunna bli annat än överlycklig över ett sådant förtroende…?

Kanske, kanske att jag kommer våga fråga någon om detta i sinom tid…?
Någon som Hedvig och jag tycker om och någon jag litar på…

Men jag väljer fortsatt att kalla det barnvakt…

♥