Efterlängtad säsongsstart

Äntligen har träningen börjat igen!

Det har varit en lång väntan sedan midsommar då fotbollsträningarna tog sommaruppehåll men nu så!
Hedvig har laddat inför kvällens träning i säkert en vecka. Klart och tydligt deklarerat att det minsann skall gå till som i våras; med samma vattenflaska varje gång, alltid banan i bilen på väg hem, sedan dusch, kvällsmat i form av mjölk och smörgås och därefter läggdags. Det där med kvällsmaten efter fotbollsträningen tycks vara av stor vikt för lilla H. Kanske för att hon annars inte äter kvällsmat, hon äter middag kl sex och sedan blir det inte mer innan läggdags… Kanske är kvällsmaten förenad med lite lyx för en sådan matglad liten dam?!

Redan i morse babblade Hedvig om träningen ”klockan ses” (klockan sex), på dagis har hon glatt pratat om sin stundande träning. Aldrig är det så lätt att äta upp sin mat och byta om som när det är fotbollsträning på gång. Humöret har varit på topp hela eftermiddagen och om det var på väg att dala för en sekund kunde jag bara påminna henne om kvällens träning så sken hon som en sol igen! Nästan så jag skulle kunna tänka mig en fotbollsträning varje kväll bara för att hålla humöret på topp liksom!

EN förändring skedde dock på litens eget initiativ; hon bytte vattenflaska! Flaskan med Nicke Nyfiken som varit så viktig ersattes plötsligt av en cool mugg med Woody & Buzz från filmen Toy Story! Storasyster Ebba var på bio igår och fin som hon är valde hon givetvis att köpa sin Fanta i en Toy Story mugg för att sedan skänka den till Hedvig ♥

Nu är en mugg inte jordens bästa vattenflaska MEN allt går bara man vill och man måste välja sina strider. I övrigt var träningen precis som vanligt. Med det menas att Hedvig glatt är med på uppvärmningen, tycker sedan det är jobbigt att stå i kö för att lägga en straff men ok, en straff då… När det är dags för kö igen för ny straff då ger liten H helt sonika upp.

– Jag passar till min mamma istället! Jag väntar på match…

Så Hedvig och jag passar vid sidan om kön och straffläggningen. Tränare H och K försöker ivrigt få med lilla H genom att locka med mål etc men nej! Hedvig vägrar, hon väntar ju på matchen..

När matchen så är i full gång är det väldigt viktigt för Hedvig att hon får vara med i det gröna laget. Eller, rättare sagt är det väldigt viktigt att hon får en grön tröja på sig (laget i sig är inte noga alls). Det lyckades hon, som alltid, att få idag också. På något vis blir det oftast som hon vill kan jag tycka, hmm…

Så tar matchen fart och Hedvig, minst, kortast och yngst av alla, kämpar på, jagar bollen, ger sig på de stora grabbarna och jag hejar på, ibland med hjärtat i halsgropen men i alla fall. Hon är en riktig liten kämpe lilla H! När hon lyckas få bollen drar hon iväg ett skott efter förmåga, rakt fram! Alltid rakt fram, oavsett vart hennes lag skall göra mål så går skottet alltid rakt fram. Nu är inte detta unikt för Hedvig i laget, de flesta av lagkamraterna gör likadant utom en och annan duktig briljerande stjärna som istället kämpar med att ha tålamod med alla dessa som springer med bollen åt fel håll och till och med ibland gör mål i fel mål! Heja hela coola laget säger jag!

Så blir det plötsligt mål! De flesta i laget jublar, de flesta i det andra laget surar, men inte Hedvig! Hon varker jublar eller surar – hon bryter ihop! Fullständigt! Först förstår jag ingenting men när detta sker vid varje mål känner jag att jag får gå och kolla läget lite med henne.

– Varför blir du ledsen, arg och bryter ihop sådär? undrar jag.

– Det blir måååååååååål, säger Hedvig samtidigt som hon hulkar och gråter.

– Ja men det är ju kanon menar jag. Ditt lag leder ju med flera mål, ni kommer säkert att vinna!!!

– Neeej, gråter hon, det blir mål – då är matchen slut säger hon samtidigt som ”brytihopandet” tar sig oanade proportioner.

Men åh! Det är så hon tror, liten H! Att när det blir mål är matchen slut… Inte konstigt då att hon bryter ihop när hon längtat hela sommaren efter en riktig träningsmatch! Efter mycket förklarande och försäkrande om att matchen inte är slut så är hon på bollen som en igel igen. Jag väntar spänt på nästa mål, eller på reaktionen på nästa mål menar jag. Målet kommer, Hedvig slänger sig nästan ner på gräset. men bara nästan, hejdar sig, tittar på mig och ropar:

– Mamma, det blir mååål…. Matchen är inte slut???

– Nej, säger jag, matchen fortsätter nu. På bollen Hedvig!

Hedvig är på bollen igen och hon är glad och nöjd! Vid nästa mål får jag samma fråga och jag ger henne samma svar och ja, livet är ok igen…

Hedvig springer och springer och av den lägre muskeltonusen märks ingenting. Svetten dryper om henne precis som det ska med en riktig fotbollsspelare. Så plötsligt tar matchen slut, det är dags för en avslutande straff och därefter skall Hedvig lämna ifrån sig sin matchtröja och tacka för idag… Trodde de ja´! Det går inte för nu bryter liten H ihop igen, hon är så arg, hon är så ledsen och hon är så slut av en timmes springande att hon inte ens förmår att riktigt uppskatta målet hon faktiskt lade på straffen. Hedvig vill bli buren till bilen, hon vill äta sin banan och hon vill åka hem – precis enligt ”rutinerna”.

Väl hemma vill hon duscha, dricka sin mjölk, ta ett bett på smörgåsen – magen är nog ganska mätt efter bananen med kvällsmaten hör ju till – och sedan vill Hedvig sooooova!

Liten H somnade så lycklig och så trött!

♥