Nu var det …

… länge sedan …

Jag vet.

Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.

Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.

Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.

Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:

– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!

För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.

Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!

För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.

Älskade bästa Hedvig …

♥️

… du är bäst …