Igår var det onsdag, den vita dagen!
Den vita dagen innebär en ledig dag för lilla H och mig. Den lediga dagen brukar oftast vara trevlig men med ett otroligt ilsket humör hos Hedvig kan dagens sinnesstämmning variera kraftig hos både henne och mig..
Dagen igår började bra, förutom att sonen låg i feber och halsfluss.
Vi åt en trevlig frukost Hedvig och jag, småkonverserade etc. Hedvig badade när jag duschade och sedan beslöt vi att ta en cykeltur. Hedvig har precis fått en efterlängtad cykelvagn vilket gör att vi numer kan cykla längre turer. Trevligt som ombyte mot att hänga på lekplatsen eller gå i skogen tycker jag.
Nåväl, vi cyklade till affären och jag hade verkligen en trallande lycklig Hedvig i cykelvagnen. Ivrigt konverserande om allt hon såg under färden. Väl framme vid affären möter vi Hedvigs mormor som naturligtvis gör Hedvig glad. MEN, innan jag ens hinner ställa ifrån mig cykeln och knäppa loss lilla H händer det där märkliga, för mig helt oförklarliga… Lilla H:s solstrålehumör försvinner och i 103 cm Hedvig dyker monsterhumöret upp!!!
Monsterhumöret rår ingen på kan jag tala om! Och jag menar ingen! Inte ens storasyster som brukar lösa det mesta som har med lilla H att göra! Helt utan förvarning dyker det upp dessutom! Man får passa sig för hugg och slag när monsterhumöret har tagit över! Lilla H skriker och gapar och beter sig sådär som bara ”andras barn” beter sig i affärer, du vet vad jag menar…
Det är bara att bita ihop, plocka mina varor samtidigt som jag släpar lilla H efter mig i affären. Jag har ett fast grepp runt hennes handled, vi är mycket osams nu…
Vi är osams hela vägen hem och ganska osams även under lunchen. Det är då jag börjar fundera över varför vi ens har en ledig dag tillsammans!? Lediga tillsammans-dagar skall ju vara mysiga och inte bråkiga!
Under lunchen kommer storasyster hem tillsammans med sin kompis! De skall baka och ha med till skolan. Hedvig är fortfarande ”tättesur” på mig och jag, ja, jag är ganska sur jag också. Då händer det andra märkliga som brukar hända! Hedvig får vara med dem och baka och är som världens gullefjun mot dem båda och så fort jag visar mig för att assistera bakandet så blir lilla H svart i blicken och skriker åt mig att jag skall gå bort!!! Hon till och med räcker ut tungan åt mig! Ett ofog som inträtt den senaste veckan! Någon som känner igen…?
Jag håller mig på långt avstånd från bakandet och först när kakan är i ugnen och smeten slickad vågar jag mig på att fråga om lilla H skall med till lekplatsen, ”En NY lekplats” försöker jag entusiastiskt för att få henne glad igen och ja, hon nappar på detta. Blir plötsligt oerhört positiv till sin mamma och till promenaden till den ”nya” lekplatsen. Återigen står jag som ett frågetecken och undrar vad som hände nu liksom? Å andra sidan är det bara att njuta av det goda humöret och traska iväg…
Vi har väldigt kul på den nya lekplatsen som visade sig ha ett superbra klätterträd! Vi är sams när vi går hem igen och vi är sams när vi fikar med nybakt kaka! Lycklig är jag!
SÅ!!!
Plötsligt händer det igen! Det oförklarliga och MYCKET tålamodskrävande monstret dyker upp igen, som från ingenstans liksom… Tålamod har jag inget kvar och vi är osams igen, mycket osams till och med, och länge länge är vi osams. I timmar känns det som, även vid kvällens middag. Efter middagen är det som om vi behöver en liten paus båda två! Hedvig tittar på film och jag tar hand om disken. Långsamt tar jag hand om den så att tiden skall gå under det lugn och den tystnad som infinner sig…
Plötsligt står lilla H i köket och vill spela spel! Visst säger jag och stålsätter mig för att ha tålamod att spela samma spel som vi spelat i ett par år nu. Hedvig är inte mycket för nya saker och förgäves har jag försökt introducera några av de otaliga spel jag tillverkat i olika syfte, mestadels för att utveckla talet.
DÅ händer något jag inte minns när jag var med om sist!
Hedvig vill inte spela det ”gamla vanliga” spelet, hon vill spela något ”annat” som hon säger!
Jag blir paff men finner mig snabbt och plockar fram ett bokstavslotto som jag tillverkat för säkert ett år sedan. Jag gör mig beredd på jordens utbrott men nej… Hedvig skiner som en sol och säger ”Ja, det spelar vi!”…
Vi spelar det nya spelat och tränar på ljuden. Vi har roligt och skrattar mycket. Vid läggdags en stund senare kommer det spontana ”Ja älkaj dej mamma…” och livet känns plötsligt underbart! Den lediga dagen slutade som en ledig dag ska sluta och jag blev alldeles varm i hjärtat av denna lilla ljuvliga varelse – igen…
