… med en hel hoper trötta barn i sängen…

 

 

En hoper trötta älskade barn och en älskad kaffe-på-sängen-fixande och inte fullt lika trött make.

En födelsedag kan inte börja mycket bättre tänker jag och går idag omkring och känner mig lite extra glad för att just denna lite knasiga, tokiga, brokiga och mysiga familjen är min familj…

 

Förärad med egenhändigt gjord nalle, en lika egenhändigt gjord igelkott, smällkaramell, tidningsprenumeration med gåvor och fantastiskt rim till detta, mörk choklad smaksatt med Sea Salt och apelsin samt en absolut helt fantastiskt vacker kandelaber.

 

 

Men det bästa av allt var ändå att ha hela familjen samlad i sängen på morgonkvisten…

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

Rim skapat av Ebba:

 

 

 

 

 

 

… tidernas julshow…

 

 

Hedvigs klass, eller rättare sagt hela F-6, har bjudit oss föräldrar, syskon samt mor- och farföräldrar på en fantastisk julshow ikväll.

 

Lilla H har väntat i flera månader på att få skrida fram som jordens vackraste Lucia inför oss alla.

Ikväll var det dags och hon gjorde det med bravur vill jag lova.

Högt och tydligt sjöng hon alla sånger, hon som annars mest viskar och blygt tittar ner i golvet i större sammanhang. Hon brukar definitivt inte ta ton högt och ljudligt inför publik.

 

Jag anade ändå något i måndags då taxichauffören som körde hem Hedvig leende kom ut ur bilen och berättade att Hedvig minsann sjungit varenda julsång som finns för henne och de andra barnen i bilen på väg hem. Jag tänkte att kanske, kanske detta mod håller i sig även under julshowen.

 

Emellanåt avbröt Hedvig sin skönsång för att säga något antagligen superviktigt till bästis Emil som stod bredvid. Hedvig sade, samtidigt som hon kliade sig i pannan:

 

 

 

och Emil svarade:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… möttes jag av flera ”Grattis” av fröknar och barn…

 

 

 

 

Åhå… födelsedagen är först imorgon?

Fröknarna var snopna då lilla H så idogt hade fixat med paket till mig. Hedvig har koll på min födelsedag, det vet jag, så det hela handlade nog mest om att hon ville ha paket färdigt med sig hem idag då hon är längtar väldigt efter att få väcka mig med skönsång imorgon.

 

Hedvig sprang och hämtade sitt paket och ville att jag skulle öppna det, nu, omedelbart och bums. Jag försökte verkligen övertyga henne om att det nog är roligare om hon ger mig det imorgon bitti då hon sjunger Ja må hon leva men nej, Hedvig ville prompt att jag skulle öppna det nu, omedelbart och bums. Igen försökte jag övertyga henne men gav mig då jag såg att hon höll på att bli ledsen.

 

Jag öppnade paketet och inuti låg en alldeles fantastiskt söt nalle som Hedvig sytt i slöjden.

Åh, vad den var fin! Jag tackade och pussade och kramade lilla H.

 

Därefter packade Hedvig raskt in nallen igen och bad mig knyta snöret!!!

 

 

– Du fål den imollon igen mamma, näl ja´ ssscccchhhhhungel föl dej!

 

 

Sagt och gjort, jag knöt snöret och glädjer mig åt att få den söta nallen imorgon bitti (tillsammans med igelkotten som i och för sig är en hemlis men som Hedvig glatt visade mig innan hon slog in den).

 

 

Underbara lilla unge…

 

 

 

♥

 

 

… med vackert lingonris…

 

 

Jag stryker ett lucialinne namnat ”Kicki Roos”.  ”Kicki Roos” det är jag och jag ler inombords och tänker lite på hur viktig var människas historia är. Lucialinnet jag varsamt stryker ikväll skall lilla H ha på sig imorgon kväll då hon skall vara Lucia på klassens julfest. Lucialinnet namnat ”Kicki Roos” har jag en gång haft och känt mig som den vackraste Lucian.

 

Det är njutningsfullt att veta att lilla H skall tassa omkring i det Lucialinne jag själv som liten tassat omkring och som även finaste Ebba tassat omkring i då hon var liten. Också Ludde har tassat omkring i linnen namnade ”Kicki Roos”, fast då som stjärngosselinne. För mig är det hög mysfaktor, mysfaktor som fyller mig med värme och kärlek…

 

Det är också njutningsfullt att veta att min mamma en gång för hand sydde fast alla mijoner ”Kicki Roos”- lappar.

 

Jag fortsätter att tassa omkring här i köket, smuttar på lite glögg, norpar en saffransskorpa eller två och tänker att det är en ynnest att få föra sina traditioner vidare till sina barn. Jag tänker att det är en ynnest att få ha så fina barn.

 

 

Barn, kärlek och traditioner gör mig rik…

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

… att landa…

 

 

Jag trampar omkring i mina raggsockar, lyssnar på Lundell och jag njuter varje ord!

Jag njuter varje ord trots att min äldsta dotter tidigare idag sade att hon inte fattar vad jag ser hos honom (läs ”i hans musik). Jag bad henne att lyssna, verkligen lyssna, på hans texter och jag försökte få henne att förstå att ingen annan kan beskriva varenda känsla så som han kan. Hon höjde ett ögonbryn, log lite överseende och sade:

 

 

 

 

Men som mamma revolterar jag!

Jag håller inte med henne och jag tänker fortsätta njuta varenda ord Lundell skrivit och jag tänker för mig själv att en vacker dag kommer nog även Ebba uppskatta många av hans texter.

 

På repeat går, som alltid i den här tiden på året, ”Snart kommer änglarna att landa” och samtidigt som jag insuper varje ord, njuter av varje ord låter jag den påminna mig om vad som är viktigt i livet, vad som är viktigt med julen. Julen kommer oavsett om jag hinner putsa allt silver, julen kommer oavsett om jag glömt göra något till julbordet, om jag inte hinner göra fyra olika sorters kola etc.

 

Jag är inte bäst på att lugna ner mig och slappna av, jag är defintivt inte bäst på att vara ”cool” inför alla julbestyr men jag försöker inta en avslappnad attityd och jag försöker njuta av varje ögonblick även inför julen och inte bara under själva dopparedagen. Visst är min frys full av hembakt så som vörtbröd, saffranskrans, mjukpepparkaka och några olika sorters småkakor, visst trillade jag köttbullar i morse, visst har jag kokat traditionell knäck och knäck med polkagrisar i och visst har jag gjort saffransskorpor och lite till. Men jag har gjort allting – hittills  – med njutning och jag har gjort det med Lundell i bakgrunden…

 

Julen kommer och den kommer att bli fin. Den blir fin för att jag kommer att vara omgiven av många av de som jag tycker allra mest om livet, många av de jag värdesätter mest.

 

Prova att påminn dig själv om det som är viktigt här och nu, påminn dig om all din kärlek till nära och kära, påminn dig om att det allra viktigaste är att ni har varandra.

 

Påminn dig om det när du julstressar och undrar hur du skall få ihop allt till julafton.

 

Julen kommer ändå…

 

 

 

♥

 

 

 

 

Kom närmare, kom hit intill
Kom slå dej ner, säj att du vill
Nu faller
snön uti den svarta natt
Nu sover barn i nattens ro
fördrömda i sin egen
tro
om livet
som en hägrande skatt
Du och jag ska vaka tills vi
glöömer
att skatten är en dröm som barnen
drömmer
som vi
fördömer

Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av
elakhet
jag älskar dej så innerligt
för du och jag har sett en del
och
känner till varandras fel
Vi lever i vår egen hemlighet
Kom öppna dej,
snart är julen över
Sitt närmare, för du är allt jag vill
och
behöver

Snart kommer änglarna att landa
Snart står morgonen i
brand
Törs jag säja att vi har varandra
Törs du lägga kinden i min
hand

Vi är människor och det är märkligt
och kanske svårt och omöjligt
ibland
Var inte rädd för det som är verkligt
Fred och lugn inatt i
mänskoland
Fred och lugn inatt i mänskoland

 

 

 

 

… att varje familj skulle ha en extra liten kromosom…

 

 

 

Världen skulle definitivt vara lite snällare då.

 

 

♥

 

 

 

… känner jag mig så tacksam för människor omkring mig…

 

 

Människor som med små gester ger lilla H hennes självklara plats, människor som visar att de uppskattar och tycker om lilla H, människor som egentligen inte befinner sig i lilla H:s närmsta krets men som ändå engagerar sig och visar omsorg om finaste lilla H.

 

Dessa dagar känner mig varm inombords, jag känner mig tacksam och jag känner att livet nog kommer att bli bra för älskade lilla Hedvig. Min absolut största oro inför Hedvigs framtid är nämligen att människor runt omkring henne inte kommer att vara snälla emot henne. Min största skräck är att hon blir utsatt för elakheter, elakheter som hon förmodligen inte kommer att förstå varför de är och som hon sannolikt inte kommer ha verktygen för att slå tillbaka och hävda sin plats här på jorden.

 

Den oron och den skräcken äter upp mig emellanåt. Det är då ds-deppen slår till. Så hårt slår den till varje gång, hårt och skoningslöst och oftast när jag är som minst beredd på den. Det är i de lägena jag önskar att jag inte var en grubblare. Jag önskar att jag istället kunde tänka att jag tar tag i det då det händer och framför allt om det händer.

 

Men jag funkar inte så.

Jag funkar så att jag grubblar och oroar mig så att jag blir trasig inombords.

Ibland, inte alltid.

 

Inte idag.

Idag är jag tacksam för människor jag mött, stora som små, som visar om omsorg om den yngtsta av mina skatter.

 

Först ut att göra mig tacksam var fina lilla grannpojken Kristoffer.

Han som alltid, alltid har ett vänligt ord över till Hedvig.

Idag rusade han runt i sin trädgård och letade efter en snöskyffel. Rödrosig och fin hela han!

Så får han syn på lilla H och mig som skrattandes och fnissandes byggde en snögubbe nu när det plötsligt blivit kramsnö. Kristoffer ropar tvärs över gatan till oss att vi gjort en fin snögubbe. Sedan säger han:

 

 

 

 

Jag blir så glad av dessa ord som oftast är så självklara för de flesta barn men en lyx för lilla H.

Nu var Hedvig aldrig hos Kristoffer och lekte i deras fort, vi gjorde annat sedan, men det är inte det som är det allra viktigaste. Det viktigaste är någon räknar med lilla H…

 

När Hedvig sedan pysslade med sin julklapp som hon skall ge bort till någon älskad samtidigt som hon pratar med oerhörd värme och massor av kärlek om den som skall få klappen blir jag också så tacksam. Jag vet att denne någon älskar Hedvig villkorslöst tillbaka och att denne någon alltid kommer att finnas för henne. Det skänker mig tröst på något vis, att alla dessa fina människor finns.

 

Vi bor på en liten ort, somliga skulle kalla det en liten håla.

Det har sin fördelar och det har sina nackdelar tänker jag.

För Hedvigs del tror jag att det är mest fördelar.

 

Alla, jo jag tror faktiskt att jag vågar säga alla känner till Hedvig och jag vill gärna tro att det är positivt.

Positivt därför för människor oftast hälsar på Hedvig och nästan alltid med namn. Det skänker Hedvig lite trygghet och det lugnar den oroliga mamman lite.

 

På vår lilla ort har vi en idrottshall som inte är fullt så liten.

Idag skulle Ebba spela match och Hedvig jag åkte dit för att titta.

Handbollsmatch är lika med Festis och chokladboll om du frågar Hedvig, så vi börjar där.

I caféet, med chokladboll och Festis.

 

Vid bordet bredvid oss sitter Ebbas förra tränare, Jocke, och hans fru Sofia och deras Elias.

De säger ”Hej” till mig, frågar hur det osv, så som man gör. Men till Hedvig vänder sig både Jocke och Sofia och när de hälsar på henne använder de hennes namn. Åh, hon känner sig utvald, sträcker lite på sig och svarar artigt på frågor och berättar massor av saker. Det bara bubblar ur hennes mun och jag försöker agera ”hjälp-jag” och ”översätter” det som kanske inte förstås per automatik. Inte en gång viker de med blicken från Hedvig när de samtalar med henne.

 

 Igen blir jag så glad.

Så glad att Jocke och Sofia också pratar med Hedvig och inte bara med mig.
Glad att de lyssnar på henne, ända tills hon är klar – det kan ta sin tid.

 

När vi fikat klart går vi ner till själva hallen och bänkar oss för att se på Ebbas match.

Vi hejar på SHK och Hedvig ropar och tjoar för det vilda samtidigt som hon tecknar:

 

 

 

     S                        H                      K

 

 

 

Vi har köpt en lott och vinnaren dras i halvlek.

Priset är 1 kg färska räkor. Lott nummer 100 vinner men vi har lott nummer 29.

Vinna är kul tycker Hedvig, även om priset är 1 kg räkor.

Vinnaren traskar över den tomma planen och fram till speakern, får sitt pris och går glad i hågen tillbaka.

Lilla H tar vår lott med nummer 29 och vill även hon stega rakt över planen och fram till ”gubben med mikrofonen”. Jag försöker förklara för henne att hon inte kan få någon vinst men jo, tycker Hedvig, om hon lämnar sin lott så…

 

Jag förklar igen att vi ju har fel nummer, förklarar att Hedvig inte kommer att få något pris och jag ser katastrofen framför mig. Jag ser framför mig hur hon, lilla hjärtat, lämnar sin lott och tror, verkligen tror, att även hon skall få ett pris men inte får det. Jag ser också framför mig en speaker som inte vet vad, eller hur, han skall säga och då blir det ofta så fel…

 

Då plötsligt, från glöggbordet precis bredvid oss, ropar en vänlig kvinna på Hedvig. Hon frågar om hon får se på Hedvigs lott och utbrister:

 

 

 

 

Jag blev nästan tårögd!

Från att ha sett en förtvivlad älskad liten H framför mig har jag plötsligt en strålande glad och mallig Hedvig som visst har vunnit! Pepparkaka dessutom! Så mycket bättre än ett kilo räkor! Jag tror inte att denna kvinnan har en aning om vad hon gjorde för lilla H, eller vad hon gjorde för mig. Igen kände jag en enorm tacksamhet för att människor runt oss ser Hedvig, ser henne för vad hon är och för vad hon behöver.

 

En stund senare kommer Viktor in i hallen.

 Ebbas Viktor som Hedvig säger.

Hedvig, som faktiskt inte träffat Viktor så många gånger, skiner upp och säger:

 

 

 

 

Viktor, som balanserar både en kaffemugg, en cola och en bulle i händerna ler, tittar på Hedvig och svarar ”Heeeej” med värme. Han frågar hur det är och Hedvig säger:

 

 

– Kom, sitt blevid mej…

 

 

Viktors kompis är en bit framför och jag ser hur han liksom tvekar, han balanserar ju även kompisens fika i sin hand men han kikar på Hedvig, frågar om hon vill att han ska sitta där, hon nickar ivrigt och han ropar på sin kompis och säger att de skall sitta just här! Igen blir jag så glad, varm och tacksam. Hedvig hon myser, smyger närmare Viktor och när det blir mål klappar hon händerna med extremt stora handrörelser så att hon liksom får nudda Viktors arm och ben en stund. Emellanåt kikar Viktor på Hedvig och ler, hon ler tillbaka…

 

Lycklig känner jag mig…

 

När matchen är slut får Hedvig äntligen rusa ut till Ebba på planen. Laget håller på att tacka det andra laget och skall även tacka publiken. Jag hinner tänka att oj, nu sprang hon ut för tidigt men icke. Storasyster skiner upp som en sol och tar Hedvig i sin famn samtidigt som hon tackar publiken. Resten av laget gör high five med Hedvig och jag ser att hon har en självklar plats hos dem.

 

Lycklig känner jag mig…

 

När laget går in i omklädningsrummet för eftersnack etc följer Hedvig med.

Jag frågar Ebba om det verkligen är ok och hon tittar på mig som om hon inte förstår vad jag menar, på vilket sätt skulle det inte vara ok liksom…?

 

Jag står kvar i korridoren utanför och undrar vilken plats lilla H tar där inne egentligen. Hon är ganska duktig på att ta plats nämligen, om hon känner sig hemma. Just som jag står där och funderar kommer en av tjejerna ut från omklädningsrummet och säger:

 

 

 

 

 

Ännu en gång blir jag glad, varm och tacksam.

Jag känner att Hedvig är viktig för många fler än mig och det skänker mig tröst och ro inför framtiden…

 

 

 

♥

 

 

… som vi kommer att fira jul med kommer att föräras med en alldeles extraordinär julklapp…

 

 

Det är mycket kärlek och idogt arbete bakom denna klapp vill jag lova.

Tyder det på ett visst mått av konstnärligt sinne undrar jag, då lilla H i en tom glasslåda genast ser hur hon kan förändra den till ett vackert akvarium?

 

Ett vackert akvarium innehållandes en krabba som kilar mellan stenarna, en glad fisk som simmar omkring och en snäll bläckfisk som lugnt simmar efter…

 

Läste en krönika i G-P idag som handlade om att vara avis och jag får erkänna att jag är lite avis på den personen som kommer att få akvariumet i julklapp. Hon som skrivit krönikan hävdar bestämt att hon dock inte är missunnsam, inte det minsta. Det måste även jag tillstå, att missunnsam det är jag inte, inte ett dugg!

 

 

Men lite avis är jag allt…

 

 

♥

 

                                    

 

 

 

 

… på skönsång…

 

Nybastad, nyduschad och iklädd favvo-pyjamasen tog lilla H ton och sjöng ”Jag såg mamma kyssa tomten” så det ekade här i köket. Hon som tidigare mest viskat då hon sjunger och hon som tidigare varit lite blyg för att ”framträda” visar nu prov på ett avundsvärt självförtroende.

 

 

Jag hoppas så att Hedvig tar mod till sig och sjunger lika inlevelsefullt på klassens julfest på onsdag…

 

 

 

♥