… paket till mej?!…

 

 

Hedvigs förvåning uttrycktes i dessa ord då hon, knappt vaken, släntrade ur sängen och i soffan där hon hittade sitt paket. Med spänd föväntan satte vi oss, Ebba, pappan och jag, för att se hennes reaktion då hon öppnade paketet.

 

 

 

 

 

Hon sliter irriterat med tejpen, trött men nyfiken.

 

 

 

 

Puh, vi andades ut alla tre.

Nu trodde vi nog inte innerst inne att hon verkligen skulle dissa den, men med den lilla damen kan man ändå inte riktigt veta. Själv var jag mest orolig för att hon kanske inte skulle känna igen honom och inte heller vilja ha honom med till visardagen idag. Så fel jag hade! Visst kände hon igen honom, visst tyckte hon att han var cool och visst ville hon ha med honom till skolan. Det var knappt att hon ville stoppa ner honom i ryggan när hon skulle åka till skolan men gjorde det till slut, efter att jag dragit det tänkbara scenariot att han kanske blir kvarglömd i taxin.

 

 

 

 

♥

 

 

          

 

 

 

           

 

 

 

 

… paket till lilla H då hon vaknar imorgon bitti…

 

 

Inte av någon särskild anledning alls mer än att jag hoppas och tror att hon blir lycklig.

 

Hon blir lätt lycklig, lilla H!

Avundsvärt lätt lycklig och då blir alla vi andra i familjen också lyckliga.

 

Nu håller jag tummar och tår för att hon faktiskt kommer att uppskatta innehållet så som jag hoppas på.

Jag har fixat och trixat, virkat, repat upp, virkat lite till, broderat, repat upp, broderat lite till och resultatet… tja, vad ska jag säga?

 

Den är skev och vind och märkligt oproportionerlig men den är virkad med mycket kärlek och mycket omtanke och det måste väl ändå vara det viktigaste…?

 

 

 

 

 

 

… till lilla H…

 

 

En överraskning som är tänkt att finnas i ett paket på torsdag morgon.

Inte för att torsdag är en födelsedag eller ens en namnsdag, utan mest för att jag tror att paketets innehåll kan passa bra en torsdagmorgon. Det är ju berättar- och visardag i skolan då.

 

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet?

Kanske kommer lilla H inte ens att se vad det föreställer?

 

Som när jag beställde en Karlsson-På-Taket-docka för några år sedan och Hedvig packade upp den, tittade på mig och sade:

 

 

 

 

Hon har aldrig lekt med Karlsson-På-Taket-dockan…

 

Den här gången virkar jag något till henne.

På fri hand, därför är jag lite orolig för resultatet.

Det kan bli toppen men mitt ”alster” kan också komma att sågas totalt.

 

 

Jag kan ju avslöja så mycket som att det handlar om en virkad superhjälte…

 

 

♥

 

 

… det där med att vara elak…

 

 

Idag kom efterlängtad liten storasyster äntligen hem.

Den lilla storasystern var så ledsen.

Ledsen räcker inte, den lilla storasystern var förtvivlad, förkrossad.

 

Den lilla fina älskvärda storasystern var ledsen för att någon skrivit elaka saker om hennes älskade lillasyster.

 

En lillasyster som hos oss är älskad för den hon är.

En lillasyster som vi inte vill ha på något annat sätt än precis som hon är.

En lillasyster som är beundransvärd och som är förtjänt av allt gott.

En lillasyster som vi alla är så stolta över.

 

Hur kan någon vilja så illa?

Hur kan någon vara så inskränkt, så fattig?

Hur kan någon vara så orättvis?

 

Vad vill en sådan människa med sina elaka ord?

Ord som hos oss alltid kommer att finnas kvar…

 

Liten storasyster har gråtit och gråtit, pratat, resonerat och gråtit lite till.

Jag tror att liten storasyster har gått sönder lite och det gör mig så ont.

Liten storasyster och vi andra tröstar oss med att lilla H inte vet och aldrig behöver få veta.

Inte just detta.

 

Men vad kommer sedan undrar vi…?

Vad kommer hon att behöva höra och utstå vårt älskade lilla hjärta…?

 

Vårt lilla hjärta som är vårt pussel i livet, hon som vet hur man lägger bitarna i livet för att må bra.

Vårt lilla hjärta som lär oss om just själva livet varje dag.

 

Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.

 

Efter många tårar, mycket prat och ännu flera tårar såg och hörde jag hur älskad liten storasyster kröp upp i soffan hos lika älskad liten lillasyster, pussade på henne och viskade:

 

 

 

 

♥

 

 

(På fotot ovan räcker lilla H ut tungan åt mig som hon för stunden är arg på men jag tycker att bilden passar bra för ändamålet; är det någon som kan räcka ut tungan åt elaka människor så är det hon – så det så!)

 

 

… något elakt om min lilla flicka på Youtube…

 

 

Jag blev ledsen av orden, jag blev arg av orden men kanske mest av allt blev jag ledsen på mig själv som lagt upp filmerna. Jag har lagt upp små söta, roliga filmer på mitt älskade lilla barn för att jag vill dela dem med er, här på bloggen.

 

Naivt av mig att tro att alla skulle se dem på samma vis som jag ser dem, filmerna…

 

Jag ser dem med glädje, värme och kärlek.

Någon annan, någon elak har gjort spe av min vackra, fina lilla flicka.

 

Naivt också av mig att inte tänka på att någon elak skulle skriva något elakt. Människor säger elaka och fördumsfulla saker ibland så att jag hör, så varför skulle någon inte göra det på Youtube…?

 

 

Jag har tagit bort samtliga filmer på älskade lilla H på Youtube, jag har också avlsutat mitt konto där…

 

 

♥

 

 

 

 

… lilla H…

 

 

På förmiddagen idag frågade lilla H mig om vi kanske kunde gå till skogen och ha picknick? Picknick är förvisso något jag förknippar med lite sol och solen har vi definitivt inte sett röken av idag, men ok tänkte jag, visst kan vi ha picknick i skogen. Vi får väl ta på oss ”i all sin da´r” som lilla H brukar säga.

 

Vi tog på oss.

Vi tog på oss massor av kläder och packade ryggsäcken full med godsaker. Vi hade varm choklad, ostsmörgåsar, saft, pepparkakor och clementiner. Sedan gav vi oss av. Det var fullkomligt svinkallt ute idag! Inte många minusgrader, två kanske, men det blåste! Vi bor nära havet och här blåser nästan jämt och när det är nollgradigt eller kallare i kombination med blåst så är det fruktansvärt kallt. Det känns som om det är svårt att klä sig så att man står emot den råa kylan.

 

Väl i skogen avtog blåsten en del men det var fortfarande fruktansvärt kallt. Vi gick upp på ett berg, satte oss på sittunderlagen vi tagit med oss och plockade fram allt det goda vi hade ryggsäcken. Det är ganska svårt att hålla i en kopp choklad med tjocka tumvantar av termomodell, det är väldigt svårt att ta upp en ostsmörgås från tallriken med tjocka tumvantar av termomodell men framför allt är det galet svårt att skala clementiner med tjocka tumvantar av termomodell! Det är snudd på omöjligt, nej, det är omöjligt om jag skall vara ärlig. Min lösning på det hela var att det är helt ok om vantarna blir fullständigt nerkladdade av varm choklad, ostsmörgås och smör (mycket smör dessutom, jag tillhör verkligen skaran med människor som älskar mycket smör på smörgåsar). Till min lösning på problemet hörde även att vi skulle spara clementinerna tills vi kom hem och in i värmen igen. Hedvig hade en helt annan lösning:

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

… redan vid halv två idag…

 

Då kom älskade Ebba hem helt otippat!

Hon är inte hemma denna veckan och när jag då plötsligt får träffa henne en stund utan att jag förväntat mig det blir jag sådär lycklig inom hela mig, alldeles varm inombords.

 

Ebba som hörde av sig då hon var på bussen, mamman som glädjestrålande berättade för lilla H, lilla H som glatt ropade:

 

 

 

Sagt och gjort, vi satte på kaffe till mamman, blandade saft till lilla H, gjorde varm choklad till Ebba och Ludvig, tog fram julens småkakor ur frysen, muffins som lilla H bakat och så gjorde vi ostsmörgåsar till Ebba. När hon så kom, alldeles genomfrusen, började vårt fredagsmys på golvet i Hedvigs rum. Det otippade och det spontana blir oftast det allra bästa, det allra mysigaste. Ludvigs choklad fick vi hälla på termos, han har fått nytt schema denna terminen och kom inte hem alls så tidigt som jag hade trott. Han missade go´fikan i Hedvigs rum men fick den istället vid köksbordet.