Liten H...
Precis nu fast…

         

 

… för 18 år sedan…

 

Klockan 11.43 föddes älskade lilla Ebba, eller Ebbungen som vi kallar henne.

Alldeles svarthårig och med ögon djupa som brunnar, låg hon plötsligt där på min mage och plirade på mig. Det är inget som slår ögonblicket då man möter sitt barns blick för allra första gången. Förälskelsen är så total, så omedelbar och så otroligt villkorslös.

Ebba har traskat sina nu 18 år på jorden till bredden fylld av godhet. Jag vet nog faktiskt ingen som är så fylld av just godhet som denna lilla vackra flicka som är min äldsta dotter. God och till bredden fylld av kärlek för dem som står henne nära. Hon vill så mycket och hon ger så mycket. Hennes ”trotsåldrar”  har endast bestått av en plutande mun och ett stamp med en liten, liten fot (än idag har hon bara 35 ½ i skostorlek) men hon har alltid, alltid gjort som jag har sagt. Jag har alltid, alltid kunnat lita på finaste Ebba. En enda gång har hon smällt igen dörren till sitt rum! Då var hon kanske 12-13 år och jag blev så snopen att jag på allvar frågade om hon verkligen smällde igen dörren eller om det var korsdrag. Hennes svar var ”Äuhmmm… jag smällde… typ…” Jag svarade lugnt att så gör vi inte i vårt hus – och hon har heller aldrig gjort det sedan dess.

En fin vän till mig, Cilla, sade till mig för ett tag sedan ”Du förstår väl att Ebba och Ludde inte är normen för hur tonåringar normalt beter sig Jessica! De är så himla snälla, goda, sociala och empatiska och du ska skatta dig lycklig som har så fina barn…” Det gör jag! Skattar mig lycklig…

Då Ebba gick ut nionde klass fick varje elev en ros av sina fantastiska mentorer. En ros och en vacker lapp där elevens namn stod samt en beskrivning av eleven för varje bokstav i dess namn. På Ebbas lapp stod det:

 

                                                                         Enastående empatisk

                                                                         Behaglig

                                                                         Bildskön

                                                                         Ambitiös

 

Det är egenskaper som verkligen kan tillskrivas Ebba och det glädjer mig så att två underbara mentorer sett dem, att de sett Ebba.

18 år… smaka på den siffran…

 

Det är stort att fylla 18 år!

Då är man plötsligt vuxen i samhällets ögon, nya dörrar öppnas, nya möjligheter ges. Kanske är man inte vuxen i alla lägen, men blir man någonsin det i alla lägen tänker jag, vuxen…?

Ebba är vuxen i många lägen, inte i alla. Ibland tror jag man väljer vilka lägen man är vuxen i och inte. Ibland är det skönt när någon annan agerar vuxen, tar kommandot och tar hand om. Som mamma kommer jag alltid att ta hand om mina barn, närhelst de vill. Jag ser det som en ynnest att få ta hand om mina barn, de är ju det bästa jag har.

Ebba är flygfärdig nu, definitivt, hon är till stora delar redo för vuxenlivet. Jag är inte riktgt redo känner jag. Jag är inte fullt så redo för att Ebba är 18 år som hon är. Det gör lite ont någonstans, kanske är det i navelsträngen det värker?  Jag är inte riktigt redo för Ebbas vuxenliv känner jag. Jag delar all hennes glädje och all hennes förväntan inför framtiden till fullo. Jag älskar när hon bubblar och pratar om allt hon vill göra med sitt liv, nära och längre fram. Jag älskar hur hennes ögon glittrar och hur hennes söta lilla farmors-lika-mun ler när hon berättar, och jag delar verkligen glädjen till hundra procent. Jag minns hur det kändes då jag var 18, jag känner igen mig och jag anar också pirret i magen som är hisnande och som infinner sig då man står inför allt det roliga man vill med sitt liv. Snart har hon körkort, om drygt ett år tar hon studenten. Förhoppningsvis kommer hon att resa jorden runt och uppleva fantastiska saker. Kanske universitet och det härliga, men fattiga, studentlivet väntar sedan. För att inte tala om den stora kärleken som drabbar en förr eller senare. Det är underbara saker att se fram emot och jag unnar henne verkligen allt!

Men jag känner också ett litet styng av vemod…

Jag vet inte varför egentligen, men lite av vemod har kommit över mig titt som tätt den senaste veckan. Vemod över att en epok är slut kanske? Jag vet inte, för å andra sidan tar en ny epok vid och är det något jag lärt mig under mina 18 år som mamma så är det att varje ålder har sitt. Ingen ålder är den andra lik men varje ålder är ljuvlig att ta del av.

Det är en konstig känsla att mitt första lilla barn fyller 18 år idag. En konstig, annorlunda, härlig, hisnande, stolt och förväntansfull känsla. Men lite vemodig… Hur kan en känsla vara så många i en?

Ebba står upp för sig själv, mer och mer vilket är oerhört positivt. Är man snäll och godhjärtad blir man också trampad på, och överkörd många gånger. Kanske Ebba inte alltid gör sin röst hörd, men i det tysta står hon alltid upp för sig själv. Många är gångerna då jag bett henne att ta plats! Hon har rätt att ta plats lika mycket som någon annan. Handlar det om någon annan, då gör hon sin röst hörd på alla sätt hon kan. Det har blivit extra tydligt sedan lilla H kom till oss. Det är inte helt lätt alla gånger att vara syskon till någon som i andras ögon är olik. Något hände med Ebba när Hedvig kom. Ebba satte ner foten, markerade och vågade högt och tydligt deklarera allas lika värde. Ingen, och jag menar ingen, trampar ostraffat på lilla H. Ebba har utan skrupler avväpnat alla eventuella funderingar bland klasskamrater, gamla som nya. Det har hon gjort genom att hålla föredrag/redovisningar om Hedvig, om Downs syndrom, om fosterdiagnostik etc. I nian skrev hon sitt nationella prov om kärleken till Hedvig. I ettan på gymnasiet både skrev och höll hon sitt muntliga nationella prov om sin mycket speciella relation till Hedvig.

Idag, på sin 18-årsdag, håller hon ett tal på engelska i skolan. Ett tal som handlar om hur framtiden ska bli då Danmark segervisst deklarerar att år 2030 kommer Danmarks sista bebis med Downs syndrom att födas. Hon talar om att Sverige är på väg åt samma håll och väcker frågan om det är ett sådant samhälle vi vill ha? Hon undrar vad vi är rädda för?

” Why is so many people afraid of getting a child with 47 chromosomes instead of 46, as most of us have? It´s not a monster in it, which is easy to believe if you look at the reaction of some people when they know that their child has got Down syndrome. But I can tell all of you that it´s not a monster hided in there, definitely not!”

Jag blir varm inombords då jag tänker på vilken fantastisk tur Hedvig har som fått just Ebba som storasyster. Ebba som tycker det är lite sorgligt att Hedvig inte har den ärftliga varianten av Downs syndrom, då minskar ju chansen för Ebba att också få ett barn med en extra liten kromosom…

Jag tänker att vi alla som finns runt Ebba har en fantastisk tur som får ta del av denna kärleksfulla, goda, vackra, kloka och mycket empatiska flicka!

Min syster skrev till mig härom kvällen:

 ”Precis så fantastisk är hon denna vackra flicka. Fundera lite på vart allt detta kommer ifrån, både på insidan och utsidan… Kanske henne mamma har bidragit något? Med kärlek, känsla och god känsla för etik har denna lilla varelse lotsats genom uppväxtåren. Du skall vara stolt, detta är kvittot…”

Om Ebba 18 år är kvittot på all omsorg, kärlek och goda råd jag villkorslöst gett henne genom alla år så kan jag inte vara annat än stolt. Stolt och lycklig och extremt tacksam att just Ebba är ett av mina tre fantastiska barn.

 

All lycka och all kärlek till dig på din 18-årsdag, fina lilla Ebbungen!

Jag tokälskar dig, nu och i evighet…

 

 

    

     

 

 

 

Jag blir lika galet glad…
 
 
… varje gång lilla H kommer hem med något hon sytt, snickrat, målat, klippt eller klistrat…
 
 
Idag kom hon hem med ett pennfack som hon sytt. Jättefint! Jag trodde det var ett pennfodral men blev snabbt varse att det minsann är ett pennfack och inget annat. Egentligen är det ett pengfack förstod jag efter en stund då lilla H sade att man kan ha sitt pengfack till att lägga pengar i. När jag berättade att det inte heter pengfack utan pennfack och samtidigt föreslog att hon kan ha sin penna och sitt suddgummi som hon har när hon gör sin läxa däri så svarade hon:
 
 
– Ja! Bla idé mamma! Ett pennfack… hm… de äl ijallafall inget pennfodlal…
 
 
Att ”göra sig till”…
 
 
… kan sluta hur som helst när det gäller lilla H…
 
 
Idag blev det toppen!
 
På måndagar åker Hedvig taxi hem från skolan.
Det är stort och det är en mycket mallig, nästan nonchalant, liten tjej som hoppar ur taxin på vår uppfart.
Hon brukar fråga om jag tagit posten och varje gång svarar jag att det har jag inte gjort men att jag skulle bli glad om hon vill hämta den. Varje måndag likadant och Hedvig är lika glad varje gång då hon får i uppdrag att gå till brevlådan och hämta posten.
 
Måndagsritualen innebär även att mellanmålet står dukat och klart på köksbordet då lilla H kliver in i köket. Och ljusen på bordet måste vara tända. Hujedamej för att glömma dem! Kruxet med det efterfrågade dukade mellisbordet är att Hedvig faktiskt inte är så mycket för att äta mellanmål. Oftast vill hon bara ha en banan rakt upp och ner och då inte vid köksbordet. På måndagarna är det dock annorlunda. Undra sa flundra om det inte mer handlar om mysfaktorn i att komma hem och jag har fixat för henne…?
 
Hedvig är inte så förtjust i smörgås.
Hedvig tycker inte om fil.
Hedvig tycker inte om youghurt.
Hedvig är helt enkelt inte mycket för frukost eller mellis.
 
Lite kräm kan gå an, lite hemgjort äpplemos likaså.
Och banan, men inte vid köksbordet så den går ju bort just på måndagar.
 
Idag gjorde jag mig till lite.
Jag gjorde en smörgås i form av ett hjärta.
På smörgåsen lade jag en gurkskiva, också den i form av ett hjärta.
 
Stilla tänkte jag att det får bära eller brista – det blir ris eller ros liksom…
 
Idag blev det ros!
Lilla H stegade in i köket, babblandes om allt som hänt i skolan samtidigt som hon pejlade av köksbordet med de tända ljusen. Så fick hon syn på sin smörgås och utbrast:
 
– Hal du gjort smölgåsjärta?! Till mej???
Ett järta plecis som ja´ äl ditt järtegull å du äl mitt järtegull mamma!!!
 
 
 
 
Ibland är det bra att göra sig till lite…
 
När jag öppnade Hedvigs dagbok…
 
 
 
… drog jag efter andan…
 
Jag tyckte det stod ”Käften” och med tanke på alla de grodor som hoppar ur den smultronröda söta lilla munnen trodde jag för ett ögonblick att ett nytt icke-trevligt ord hade planterat sig hos henne. Nu var det lyckligtvis inte så, istället var det något särdeles bra!
Något som gjorde mig glad!
 
Det visar sig att lilla H har skrivit själv och allting som hon gör själv blir jag så lycklig och stolt över.
Jag hade kanske blivit stolt om det stod ”Käften” också jag vet inte. Som jag blev när Ludvig läste sitt allra första ord som stod på väggen i ett omklädningsrum i en ishall. Han var bara fem år när han knäckte koden till läskonsten och han läste högt och tydligt:
 
– RÖV… RÖV står det mamma!!!
 
När jag glatt hejade på påkade han stilla för mig att så fick han ju egentligen inte säga…
 
Men nu stod det som sagt inte ”Käften”, det stod:
 
”Kättferslimba”
 
Det betyder Köttfärslimpa och var vad Hedvig serverades till lunch i skolan idag…
 
 
Fem elektroder, bandspelare och…
 
 
… en rosa ryggsäck med Nasse på är nu borta…
 
Imorse hade vi en trött liten Hedvig här hemma som sade att ryggsäcken var tung efter så många timmar.
Så klart den var lilla hjärtat, tänkte jag. Den har ju suttit där på hennes lilla rygg sedan klockan ett igår.
Men nu är den är väck!
 
Det gjorde ont att ta bort elektroderna, jätteont faktiskt, och det var en mycket ledsen liten H som satt i mitt knä.
Ledsen men modig…
 
Efter att igår ha varit på Toys R Us efter modigt sjukhusbesök undrade Hedvig vad vi skulle göra idag, eftersom hon varit så modig en gång till. Lilla kluriga Hedvig, så klart hon ville hitta på något extra idag också!
 
Det blev ett besök på Mc Donalds som Hedvig uppskattar så mycket!
Vi hade så trevligt och mysigt, pratade om skolan, tjuv och polis, elektroder, bandspelare och om en rosa ryggsäck med Nasse på…
 
 
Nu laddar Hedvig för fotbollsträning ikväll…
 
 
Om fem elektroder, en bandspelare…
 
 
 
… och en rosa ryggsäck med Nasse på…
 
Idag är dagen då ett 24-timmars EKG skall göras på lilla H.
Hedvig ”älskal inte elektlodel…”
 
Elektroder gör inte ont, det vet Hedvig, men man behöver ju inte älska dem ändå.
Lite rädd och lite skärrad var hon allt, men mest av allt var hon modig.
Modig för att hon utan problem stegade in i en annan byggnad på sjukhuset än vad hon brukar.
Modig för att hon inte blev blyg för personalen som också den var annan än vad hon brukar träffa.
Modig för att hon lade sig ner på britsen och fick fem elektroder fastklistrade på sig fast hon verkligen inte ville.
 
Hedvig fick själv trycka på alla knappar på den bandspelare som kopplades till de fem elektroderna. Hon fick också själv välja en ryggsäck att ha bandspelaren i, hon valde en rosa med Nasse på.
 
Med lilla H är det så att rädslan blir till skräck om hon måste se elektroder, sladdar, plåster och vad det nu kan vara. Vi hade därför med en ren, mjuk tröja som vi tog på för att dölja allt det hemska och vi vet att den tröjan kommer att sitta på tills imorgon eftermiddag då alla hemskheter skall plockas bort. Då sköterskan lade bandspelaren i den rosa ryggsäcken och satte den på Hedvigs rygg visste vi att den också kommer att sitta där tills imorgon eftermiddag.
 
Jo, lilla H sover just nu gott i sin säng, på sidan, med den rosa lilla ryggsäcken med Nasse på sig.
 
 
Lillskrutt… modig är hon…
 
 
 
 
Efter sjukhusbesöket blev det en tur till Toys R Us, eller ”Toystoly ass” som Hedvig säger.
Vi letade febrilt efter ett trollspö, ett sådant vackert plaströr fyllt med någon vätska och med massor av glitter i. Glitter som far fram och tillbaka när man viftar och förtrollar med spöt.
Hedvig har haft ett sådant som gått sönder och nu tycks det vara helt omöjligt att få tag i ett?! Jag har tittat i flera leksaksaffärer men utan att finna något. För ett ögonblick trodde jag att katastrofen skulle vara ett faktum (Hedvig vill verkligen ha ett sådant trollspö med glitter i) men nej, det gick bra med någon annan vacker variant med lite glitter och ”fluff-fluff”, bara hon fick en trollerihatt också.
 
Hedvig fick en trollerihatt också, i guld…
 
 
 
 
 
 
Lilla H är som en solstråle…
 
 
… vid mellis idag…
 
Tramsar, rimmar, ramsar och skrattar så hon nästan trillar av stolen.
När vi skrattat massor åt alla hennes tokigheter ber jag henne äta upp jordgubbskrämen och hon svarar:
 
 
– Ok Pucko!
 
Med ens kokar det i mig men jag lyckas behålla lugnet när jag säger:
 
– Mamma kan du kalla mig…
 
– Ok mammapucko!!!
 
 
 
 
Liksom…?!