- Mamma ...

... vi är ett helt gäng med Downs syndrom ...
Säger hon.
Hon sitter i sängen och smörjer omsorgsfullt sina små fötter och händer.
Som hon gör varje kväll.
Samtidigt som hon säger det spricker hela ansiktet upp i ett leende. "Mamma, vi är ett helt gäng med Downs syndrom ..."
Jag undrar vad hon menar och hon tillägger:
- I klassen!
Vi har Downs syndrom allihop!
Och så är det ju. I nya klassen.
Jag har bara inte tänkt så.
- Hur känns det?
undrar jag.
- Jättebra!
Men vi är olika ändå.
- Så klart ni är.
- Men ändå lika.
Vi har Downs syndrom hela gänget.
Hon ler.
Kompisar. Gemenskap. Tillhörighet.
❤️
Det borde vara en mänsklig rättighet.
skriven
Underbart!!!❤️